Ronny Ambjörnsson: Ellen Key. En europeisk intellektuell

Kvinnan de flesta svenskar hört talas om, men få vet något om: Ellen Key - hyllad och hånad. Ronny Ambjörnsson disputerade redan 1974 om henne. Han var inte nöjd med avhandlingen, men Key har följt honom hela hans yrkesverksamma liv och nu kan vi läsa hans ambitiösa biografi, en riktig tegelsten.

Bokens inledande kapitel handlar Ellen Keys (1849-1926) barndom i Småland. Hennes far var riksdagsmannen Emil Key och båda föräldrarna uppmuntrade Ellen tidigt att läsa och hemmet verkar ha varit en ständig intellektuell inspiration.

De fyra följande delarna handlar om Keys idéer: pedagogik, kön, hem och kärlek, vardagens estetik och de filosofiska och religiösa tankarna. Ellen Key kom att bli en av dåtidens viktigaste opinionsbildare – inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det är lite ”life” men mycket ”letters”, enligt Ambjörnsson, en idéhistorisk biografi helt enkelt. Som Ambjörnsson själv kommenterar: om Keys liv får någon annan skriva.

Detta gör boken inte bara till en redogörelse för Keys idéer, utan även om hur diskussionerna fördes kring sekelskiftet. Filosofiska idéer och samtidens politiska frågor presenteras lättförståeligt och intressant. Key läste mängder och hennes kunskaper är imponerande, hon fascinerades av både äldre tänkare som Rousseau och Goethe, men även för nyare som Nietzsche.

I biografier fokuseras det ofta på den enskilde, sammanhangen de levde i glöms bort. Här får vi reda på vem som umgicks med vem, får läsa delar ur korrespondensen med Ann Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, och ta del av olika sociala nätverk som vänskapen med Lou Andreas-Salomé och Rainer Maria Rilke. För naturligtvis är kontakterna mellan stora tänkare avgörande för deras intellektuella utveckling.

Att Key fallit i glömska, till skillnad från Selma Lagerlöf och August Strindberg, har mycket att göra med att Key aldrig skrev skönlitterärt. Stridsskrifter och polemiska resonemang har i regel relativt kort livslängd. Sättet att argumentera och exempel blir snart daterade.

Key engagerade sig i dåtidens viktiga frågor, som jämlikhet, kvinnlig rösträtt, en friare, mindre disciplinär skola, vardagsestetikens värde för människorna och fredsfrågan.

Hennes Barnets århundrade (1900) var en milstolpe och såldes i stora upplagor i hela Europa, idéerna märks fortfarande i dagens svenska skola.

För feminister har hon inte varit oproblematisk, med sin särartsteori förespråkade hon att männen skulle ut i arbetslivet och kvinnorna stanna hemma med barnen – i de fall det fanns barn. Själv gifte hon sig aldrig. Nej, Key är svår att hylla förbehållslöst.

Men det gör inget, för som Ronny Ambjörnsson skriver: ”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker”.

Det är lätt att göra sig lustig eller avfärda Keys idéer när vi läser dem utifrån dagens perspektiv – ser vi henne i sin tids sammanhang är hon betydligt intressantare.

Jag får lust att ta del av dessa diskussioner. De inblandade tar sina idéer på djupt allvar och tror på en förändring – här är det inte tal om en passiv, ironisk generation. I Keys ungdom var diskussion och idéutbyte lika inne som marknadsföring av det egna och självpositionering är idag. Väninnorna anordnade diskussionsaftnar eller hade olika filosofer som tema på sina fjällvandringar – strävan efter konsensus låg fjärran.

Ambjörnssons biografi är långt ifrån den bild August Strindberg tecknade av Key i Svarta fanor: liten, rund och full av tokiga idéer.

Kanske har det nya intresset för Key att göra med renässansen för ”tanten”, att kvinnor i övre medelåldern inte bara förlöjligas – det hade inte varit en dag för tidigt.

Jag önskar att något förlag nu också ger ut en något tunnare allmän introduktion till Ellen Keys liv och verk, mer ”life” och mindre ”letters”, som ett komplement till Ambjörnssons idébiografi. För dem vi inte kan läsa om, dem glömmer vi.

Margareta Flygt