Skinnbach ger oss ett vildsint ordflöde

Danske Lars Skinnebachs nya diktsamling heter I morgon finns systemen igen. Det betyder rimligen att den punkt, det nu, som dikterna kommer ur, är i avsaknad av system. I stället råder kaos. Ett språkets och livets kaos.

Skinnebach har, liksom många andra av 2000-talets unga danska (och svenska) poeter, använt sig av cut up-teknik. Hans dikter är ett vildsint flöde av meningsfragment, utrop, citat, ordspråk och vardagliga iakttagelser. Helheten är mångstämmig och stundtals ganska krävande; man får läsa om och bläddra fram och tillbaka för att dikterna till slut ska öppna sig. Men det är värt besväret. Skinnebach har en egenartad, djärv och vass ton, som man efter ett tag fäster sig vid.

Starkast av samlingens sex sviter är nog Kejsarsnitt. Det är en brutal uppgörelse med både den poetiska traditionen och den genomkommersialiserade samtiden. Skinnebach vänder och vrider på språket, på de förväntningar man kan tänkas ha på poesi. Jag är sensibel som en aktie heter det i en karaktäristiskt strof, och några strofer längre fram: Diktproduktion är en samhällelig lyx som sker / på bekostnad av andra, fattigare samhällen.

Stämmer det? Kanske. Men Skinnebach tycks samtidigt motsäga sig själv; han har trots allt ändå en stor tilltro till det poetiska språket, det är mer än bara lyx. Skinnebach bygger med omsorg upp ett eget, omväxlande diktspråk. Det är metaforlöst, hackigt och på en gång både deformerat och vackert.

Ibland kan man önska att den språkliga kakofonin inte alltid fick lika fritt spelrum. Det yviga och mångstämmiga ordbruset tycks bitvis vara ett sätt att slippa skapa bilder och sammanhang, poeten gömmer sig bakom sin form. Men som helhet är Skinnebachs nya samling en uppfriskande läsning, väl värd ansträngningen.

Avslutningsvis ska också formgivaren Lasse Sundh ha en eloge för det mörkblå, räfflade pappomslaget. Det är en fröjd för både öga och hand.