Skräck med fingertoppskänsla

Efter två kritikerrosade och publikt framgångsrika skräckromaner väljer John Ajvide Lindqvist det kortare formatet i nya boken Pappersväggar. Men frånsett att berättelserna den här gången ges i novellform är inramningen sig lik. Än en gång är det en bedrägligt bräcklig realism som sätts på och ur spel, ett drag av hotfull oförklarlighet som rubbar vardagslunken och förortstristessen.

Bokens avslutande novell Slutspel kan sägas ta vid där senaste romanen Hanteringen av odöda satte punkt. Ånyo möter vi tonårstjejen Flora och hennes mormor Elvy i färd med att söka klarhet i vad denna tvivelaktiga hantering egentligen innebär. Till sin hjälp har de Kalle, Floras nyfunna kärlek, vars far dessutom är inblandad i hemlighetsmakeriet på Heden, platsen där de så kallade omlevande förvaras.

Det är som upplagt för fetstilt förlagsreklam: ett pockande Vad hände sen? som här får sin rafflande upplösning. Men liksom ett biomörker som endast nödtorftigt förmås lysas upp av uppföljarens bleka sken blir denna fortsättning på en stark roman mest en erinran om att frågan aldrig borde ha ställts. Slutspel är inte bara bokens längsta berättelse, därtill är den avgjort dess svagaste. I efterordet skriver Ajvide Lindqvist att novellen är ett resultat av en "grandios slutscen" som inte fick plats i romanen. Här ligger det nära tillhands att läsa grandios som synonymt med Hollywood.

Med detta sagt upphör invändningarna. Ajvide Lindqvist hanterar novellens krav på koncentration med samma skicklighet som tidigare romanens bredare register. Och det är med hjälp av små, små åthävor han gör det: stilen präglas av det där närapå fånigt enkla vardagsfilosofiska uttrycket som det krävs visst mod för att begagna - och ännu mera för att ge en spöklik vändning.

Att inte låta realismen slå över i anemiskt stilleben, att undvika skräckgenrens nära släktskap med det ofrivilligt komiska - till detta fordras fingertoppskänsla. Det händer flera gånger under läsningen, att just när ett skeptiskt nej är på väg att ta form, i samma ögonblick som berättelsen riskerar att tunnas ut i ett diffust töcken: precis då föser författaren undan alla tvivel och får det hela att framstå som sannolikt. Aristoteles skulle nickat gillande.

Novellerna är tio till antalet. Sätten att frammana olustigheter är lika varierande som sinnrika. Barnet, kvinnan och mannen: Ajvide Lindqvist fördelar rollerna, han betraktar stundom utifrån, låter andra gånger karaktärerna föra sin egen talan. Havet, skogen och höghuset: varje miljö rymmer sin egen hemlighet, varje plats bär förebud om något annat, något värre.

Det vore synd att förstöra några timmars riktigt god läsning genom att närmare återge förlopp och handling i de enskilda novellerna. Också minsta antydan kan visa sig vara för mycket sagt. En sak låter sig dock sägas: det kommer dröja länge innan jag sover utomhus igen.

Peter Viktorsson