Smakprov från en folkrörelse
Det skönlitterära skrivandet har blivit en folkrörelse. Varje år nås de stora svenska förlagen av tusentals manus från hoppfulla författaraspiranter. Ganska många av dessa har gått någon form av skrivarkurs på folkhögskola, studieförbund eller universitet. De olika kurserna har en inbördes rätt strikt hierarki; överst i pyramiden finns Göteborgsbaserade Litterär Gestaltning, och strax där under Nordens Författarskola, Biskops-Arnö, samt Skrivarlinjen, Skurups folkhögskola. Att komma in på någon av dessa kurser innebär inte att man kan vara säker på att bli författare, men ett år i Skurup eller på Biskops-Arnö tycks för många ha blivit ett nödvändigt steg på vägen mot ett eget författarskap. Faktum är att de stora förlagen sedan åtminstone tio år tillbaka rekryterar merparten av sina debutanter, gissningsvis runt 90 provent, från någon av landets skrivarkurser. Det är alltså i kursernas årligen utkommande elevantologier man kan hitta framtidens författare.
Den nyligen utkomna Monument, utgiven av Skurups folkhögskola, ger nog en rätt god inblick i den litteratur som skrivs av 00-talets unga svenskar. De medverkande i antologin; totalt 18 stycken, varav de flesta är födda på 80-talet, skriver generellt sett stilistiskt ganska slipade texter. De handskas tämligen skickligt med diverse olika format och stilarter; monument rymmer både en komplett sonettkrans, sviter av sparsmakad prosalyrik och ett par vardagsrealistiska noveller. Den formella skickligheten motsvaras dock inte så ofta som man kan önska av ett innehållsligt djup. Men det finns ändå ett par av de medverkande i monument som sticker ut med något eget, mer personligt.
Bäst av poeterna är Oscar Nilsson, som bidrar med ett tiotal fristående dikter. Han skriver i en högstämd, senmodernistisk anda, som man annars sällan ser bland 00-talets svenska poesidebutanter. Ibland blir de nilssonska bilderna väl storslagna, nästan lite anakronistiska, men stundtals är detta skimrande, egensinnig poesi om stora saker som världen, döden och kärleken.
I övrigt är det prosaisterna som utmärker sig. En av de bästa är Agnes Thunell, vars novell Fiskafänge är en omsorgsfullt berättad skröna av klassiskt snitt. Med närmast faulknersk täthet skildras livet i en liten by någonstans i ödebygden. En pojke från byn drunknar i en närliggande sjö, som håller på att torka ut. Thunell väver skickligt sin historia kring den tragiska händelsen och avrundar med en traditionsenlig knorr. Det är snyggt gjort.
Även Carl Johan Lundborg imponerar. Hans två sammanlänkade noveller Stefan och Frida skildrar med fin psykologisk detaljskärpa den spända relationen mellan syster och bror. Lundborg har fin blick för dialog och stämningar, stundtals påminner han om säkra smutsrealister som Cecilia Davidsson och Hans Gunnarsson.
Avslutningsvis ska Adam Yngvesson ha en eloge för det vackra, svarta omslaget. Det är en fröjd att se på och hålla i.
