Stig Sæterbakken: Genom natten

Genom natten blev Stig Sæterbakkens sista roman. I januari i år tog han sitt liv, 46 år gammal.

Med detta sagt är det alls inte nödvändigt att läsa boken som en avskedshälsning, även om den biografiska tragiken lägger ytterligare ett lager svärta till romanens redan kompakta mörker. Men strängt taget behöver man inte känna till vare sig Sæterbakken eller hans författarskap för att snart bli varse att Genom natten är en överjävlig roman. Det är menat som en karakteristik av romanens förlopp och stämning. Och samtidigt är det ett omdöme som tar fasta på att boken inte bara är fruktansvärd utan bitvis också ohyggligt stark.

Första kapitlet har rubriken Helvetes jävla skit. Det är så det börjar, och ungefär så ska det förbli, fast lite värre.

Jagberättaren heter Karl. Hans tonårige son är död. Sorgen är fruktansvärd oavsett skepnad: Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Båda delarna var outhärdliga. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas honom var det värsta jag kunde göra.

Skulden är sorgens stränga följeslagare. En kväll söp sonen sig full, tog bilen och kraschade. Men innan dess hade Karl lämnat sin familj för en yngre kvinna. Han återvände, men redan då var sonen förlorad för honom. Ole-Jakob vägrade prata med sin pappa. Ett tigande förakt var allt som fanns kvar.

Karl inser att han inte kan undfly vare sig sorgen eller skulden. I stället ger han sig iväg för en slutgiltig konfrontation. Genom en vän, en slovakisk författare, har han fått veta att det i dennes hemland finns ett hus där man ställs inför sina värsta farhågor, sin största skräck. Den som kliver in där blir aldrig densamme igen. Romanens sista del utspelar sig på platsen där hopp blir till skit.

Genom natten rymmer såväl solkig realism som psykologiskt bråddjup och isande skräck. Liksom i tidigare romaner leder Sæterbakken läsaren, utan åtbörder och överdrifter, rätt ner i avgrunden som människan hyser inombords, men aldrig förr har det varit så obehagligt att följa med. I slutändan blir så läsarens situation lika hopplöst omöjlig som Karls: Att läsa romanen är det värsta man kan göra. Att låta bli är det värsta man kan göra.

Peter Viktorsson