Tina Persson: Album för förlorade bilder

En tillbakablick på barndomen tycks på en gång ange förutsättningarna och sammanfatta diktens uppgift och utformning:

Du skall inte märka ord!

Som ett elfte budord

lagt till det tionde

Men ord var allt jag märkte

jämte sådant som aldrig

kunde sägas ut

Formuleringen sådant som aldrig kunde sägas ut kan förstås som en inre sårbarhet, en tyngande tystnad, en smärta eller åtminstone ett vemod som inte kan kläs i ord. Men det outsägbara kan också innebära särskild förståelse för en stark gemenskap som når bortom språket i konventionell mening. Personligen har jag lite svårt för besjälad, romantiserad naturlyrik, där diktjaget utbyter visdomar med en gammal ek eller samtalade om livet med en fullt utslagen lupin. Men i Tina Perssons poesi märks en tydlig lyhördhet och mottaglighet för något som, i brist på bättre ord, kan kallas naturens ande.

Tina Persson skriver enkel poesi i den meningen att språket är tämligen friktionsfritt, syntaxen fullständig och innebörden oftast begriplig. Dessutom har hon känsla inte bara för förlorade utan även för frapperande bilder: Molnen ligger packade i en fet ränsel över bergen. Sådan poesi är lätt att sympatisera med. Och språkets klarhet korresponderar också fint med den poetiska blicken för små, till synes tillfälliga händelser:

Han hade tagit av sina

blankpolerade skor,

ställt dem bredvid sig

Strumporna prydligt istoppade

Ett barfota vemod sköljde över mig

Peter Viktorsson