Torgny Lindgren: Minnen

Minnen är en mycket Torgny Lindgrensk bok. Jaha, tänker kanske någon då, det var väl ingen särskilt märkvärdig iakttagelse: det är ju Torgny Lindgren som har skrivit boken. Jo, så är det förvisso. Men, som titeln pekar på, den här gången skulle det ändå bli ett slags memoarer. Och ställd inför den uppgiften brukar även den mest säregne författare anpassa sig någorlunda.

Så icke Torgny Lindgren. I stället gör han som han har för vana: han skriver berättelser. Hans berättelsesamling I Brokiga Blads vatten (1999) bär undertiteln Figurer. Den boken gör sig påmind på mer än ett sätt i Minnen. Ett av minnesbokens starkare avsnitt är en skröna om Thomas Manns begravning. Den fanns med redan i berättelsesamlingen. Nu lyfter Lindgren in den i ett nytt sammanhang och låter på så sätt minnena och berättelserna gå varandras ärenden.

Det är en lustig lek, som otvunget växlar mellan det biografiska och det anekdotiska. Och därmed blir personerna som befolkar Lindgrens världar, den vardagliga såväl som vitterhetens, en brokig samling, just det – figurer. Den obildbare i Dorés bibel och författarkollegan Göran Tunström, handlaren i Ormens väg på hälleberget och hovsångaren Erik Sædén: alla ingår som beståndsdelar i ett verk som knappast blundar för verkligheten, men som kanske ser på den med lite andra ögon.

Saga vävs på sanningens varp, det lärde oss en gång Piraten. Hos Torgny Lindgren är liv och litteratur lierade i sådan omfattning att frågan infinner sig: är det livet som har format berättelserna eller är det sina berättelser författaren minns? Strängt taget kan det kvitta. Eller som det står i Minnen: Egentligen, ville jag ropa, skriver jag inte alls om det som jag skriver om! Stoffet är en bisak, en nullitet. Formen är huvudsaken!

Det är alltså alldeles uppenbart, att det är formen det kommer an på. Det är likaså uppenbart, att Torgny Lindgren fortfarande är i god form.

Peter Viktorsson