Trögläst om Cohen

FÖR NÅGRA ÅR sedan återfann man 290 rostiga filmrullar med originalversionen av Bird on a Wire, Tony Parkers dokumentär om Leonard Cohens Europaturné 1972. I somras visades den för första gången i svensk tv.

Filmen visar Cohen på den konstnärliga toppen av sin karriär. Han hade släppt tre album: Songs of Leonard Cohen (1967), Songs from a room (1969) och Songs of love and hate (1971). Därefter skulle det följa en kvalitativ och kommersiell svacka som varade ända fram till 1988 och hans nionde album, I’m your man.

I Anthony Reynolds biografi får vi nu förklaringen till varför dokumentären stuvades undan – Cohen var inte nöjd med hur han framställdes och krävde att själv få klippa om den. Arbetet drog ut så länge på tiden att alla inblandade tappade lusten.

MEN PARKERS originalversion är en alldeles utmärkta rockumentär, där vi kommer en seriös och känslig artist nära inpå livet. Leonard Cohen brottas med sina egna krav på äkthet i sångernas framförande. Vid några konserter strular tekniken och i Köpenhamn går han ut och betalar ur egen ficka tillbaka biljettpengar till konsertbesökare. Cohen är ödmjuk, ger sig tid för fansen som han snarare bemöter som nyvunna vänner än beundrare.

Cohen inpå livet kommer vi däremot inte Anthony Reynolds biografi. Den walesiske musikskribenten har själv inte intervjuat Leonard Cohen utan bygger sin bok på andras biografier och tidningsartiklar samt intervjuer med personer som i olika sammanhang arbetat med eller träffat Cohen, bland andra Stina Lundberg Dabrowski som 1997 intervjuade honom på Mount Baldy, zen-klostret han då hade dragit sig tillbaka till.

Reynolds text är ovanligt trögläst och kryllar av tautologier, kapsejsade metaforer, syftningsfel och en stilistisk svajighet. Den svenska översättaren har dessutom gjort ett uselt jobb. Någon spelar till exempel bandspelare inte blockflöjt (recorder). Cohens liv rymmer spännande stoff men det sjabblas bort.

LEONARD COHEN debuterade som lyriker 1956 och fick snabbt ett erkännande. Men trots både kritikernas och stipendiefondernas gunst hade han svårt att försörja sig som författare. När Cohen 1967 beslöt att även satsa på en artistkarriär hade han gett ut fyra diktsamlingar och två romaner.Hans sånger hade redan spelats in av bland andra Judy Collins, som hade en hit med Suzanne. Cohen var nu 33 år och betydligt äldre än samtida fixstjärnor i singer/ songwriterfacket – Bob Dylan och Paul Simon, till exempel, är båda sju år yngre än Cohen.

Men den kanadensiske dystergöken med maskulin barytonröst, snaggat hår och snajdiga kavajer lyckades växla in det kulturella kapital han byggt upp som poet till den nya branschens valuta och hittade genast en publik för sina skivor.

Här – när Leonard Cohen börjar kombinera världens ensammaste och mest händelselösa yrke, författarens, med artistens – blir biografin också betydligt roligare. Medmusikers hågkomster från inspelningsstudior och turnéer ger boken liv.

1976 INLEDS ett omaka samarbete mellan Leonard Cohen och den excentriske producenten Phil Spector. Det var inte en djärv konstnärlig vision som låg bakom utan rent krassa ekonomiska och kontraktsmässiga skäl. Såväl Cohen som Spector skulle avsky den resulterande skivan Death of a ladies man – personligen har jag alltid tyckt att den är intressant. Sessionerna är mytomspunna, med Spectors pistolviftande och Bob Dylan och Allen Ginsberg som berusade låg och skrålade med i låten Don’t go home with your hard-on.

MEDAN DECENNIER passerade skulle Cohens status alltjämt grundas på de tre första albumen. Först 1988, med I’m Your man, kom en viss nytändning men det var 2001 som den stora återupprättelsen kom. John Cale hade på en tribute-skiva gjort en version av Hallelujah och den dök nu upp i filmen Shrek. Soundtracket (där låten istället sjöngs av Rufus Wainwright) sålde miljoner. Cohen själv hade 1984 haft svårt att övertyga skivbolaget att ens ge ut hans album Various Positions där originalversionen fanns med (Colombia vägrade släppa det i USA).

COHEN ÄR inte riktigt klichén av rockmyten även om biografin talar mycket om droger och raden av älskarinnor är lång – Nico fick Cohen dock inte omkull, hon skrek rakt ut när han gjorde ett närmande på Chelsea Hotel. 2005 uppdagades det där­emot att Cohen råkat ut för rockens mest klassiska blåsning. Han hade skinnats av sin manager (och tidigare älskarinna) Kelley Lynch. Cohen som då hade pensionerat sig från turnélivet tvingades ge sig ut på vägarna igen efter 15 år.

LEONARD C OHEN är nu 77 år och Anthony Reynolds har skrivit biografin med detta i bakhuvudet – boken inleds med en scen från Cohens konsert i Valencia, 2009, då han kollapsade och fick föras till sjukhus.

Visst, det är föga troligt att Cohen framöver kommer att åstadkomma något som sätter hela hans 45-åriga artistgärning i nytt ljus. Men han är faktiskt inte död än, vill man påminna författaren om. I somras slutförde Leonard Cohen arbetet med ett nytt album, Old ideas, som släpps den 31 januari. De två låtar jag hört låter bra.

BO STRÖBERG