Tvillingsmycket

Linnéa Axelsson, uppväxt i Norrbotten och Västerbottens län, debuterar i litterär form med boken Tvillingsmycket. Är detta att betrakta som ett romanbygge? Kanske kan man strunta i frågan, men mycket är höljt i dunkel. Vad som utspelar sig mellan de luftigt hållna ca 290 sidorna är mest inre skeenden, stämningar, och känslolägen bland de otydliga personer som författaren klär i en delvis egen språkdräkt och grammatik. En kvinna och en man vandrar från en dal mot en fjälltrakt. De har ett människohuvud med sig. Först tror jag att det hela utspelar sig strax efter bronsåldern. Snart blir det ointressant; det mest intressanta utspelar sig i människornas inre världar.

Den nästan obefintliga yttre handlingen skjuts alltmer åt sidan.

Tvillingarna Eskil och Lucinea växer upp med sin far Jüri. Modern dör i barnsäng och Lucinea tar på sig skulden. Lucinea blir en ljusbärerska och hennes uppgift är att hjälpa fram liv ur barnaföderskor.

Eskil får kallelsen att ta hand om de döende, sedan tvätta kropparna, svepa och begrava dem. Tvillingsmycket syftar på paret liv och död, och Linnéa Axelsson tar hjälp av världspoesin för varje kapitel: strofer av Nelly Sachs, Lucretius, Vilhelm Ekelund, Maria Magdalenas Evangelium. Det hjälps inte.

Upplagt som en roman men med poesins sprängkraft känns det kvävande.

Språket, så pregnant, så lysande bitvis, blir i längden så belastat, arkaiskt och flera gånger för nära en gräns att braka ihop av sin egen tyngd. Ingen tvekan dock om att Linnéa Axelsson har stor litterär begåvning.