Ulf Lindström: Rädda Barn

Terrorism: att göra någon livrädd. Att visa en man hans rädsla. Att ingen smärta är värre än skräcken för smärta.

En av teserna Ulf Lindström, via sin huvudperson Andreas Falck driver, är att alla barn, kanske särskilt rädda barn, spontant söker sig till uppfostran, letar en vuxen förebild. Men vad händer när lärdomarna, som ovan, kommer från fel person, handlar om hämnd och skruvad rättvisa?

Då går det åt helvete. Ett slagsmål på en skolgård i Borås slutar månader senare med katastrof, våldet trappas upp – sätter staden på kartan för något annat än fotboll och textil – och alla är skyldiga. En annan återkommande rad i Falcks huvud: It takes a woman to give birth to a child, it takes a village to raise him. Eller hen. 

Falck, advokat i En god man, åklagare i Jobs bok, är nu sjukskriven och deprimerad. Och arg. Den komprimerade ilskan i Lindströms ord är tätare än någonsin, uddarna riktas inåt, utåt, överallt. Obehaget smittar. Ändå har Falck inte gett upp hoppet. Kanske går det att rädda ett barn? Han bestämmer sig för att försöka. Samma vill polisinspektör Marie Miller.

Kanske har det tagit mig två böcker att vänja mig vid Lindströms speciella språk. Kanske flyter det faktiskt lättare. Kanske är det för att den andra berättarrösten – Miller – erbjuder omväxling till det tidigare ensidigt manliga perspektivet. Kanske för att ungdomarnas röster, skilda personligheter och familjeförhållanden erbjuder andra andningshål, visar komplexitet mellan offer och förövare samt att få saker är enkla. Kanske känner jag igen mig mer i problemformuleringarna: skolan, vuxen­världens ansvar. Oavsett är min tidigare skepsis mot författaren borta: Rädda barn gillar jag utan tvekan.  

Lindström arbetar även som lärare, och tydliggör den frustration många i kåren delar. Inte mot eleverna (kidsen är sällan problemet) utan mot valhäntheten, ansvarslös­heten, flatheten, bristen på kompetens. De tandlösa åtgärdsplanerna, de oändliga dokumentationskraven. Och vad socialen och polisen inte gör när något hänt.

För: ”Dom kan inte sätta dit mig om jag inte erkänner” och ”Jag har inte gjort nåt”. Är man under femton är man inte kriminell. Innebär det att fjortonåringar inte vet vad de gör, inte kan se konsekvenser? Som vanligt är Lindström mer engagerad i varför än vad och hur. Det igenkännbara Borås berättelsen utspelar sig i kunde på många sätt ha varit vilken mellanstor stad som helst . 

Det är det som gör romanen så skrämmande – våld på skolgårdar, svikna barn, barn som tar till vapen, det händer. Och kan hända även i en vanlig svensk stad. 

Bella Stenberg