Undergång behöver inte gå vägen

"The American way of life is not negotiable". Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar.

George Bush den äldres ord från Riokonferensen 1992 blev snabbt en symbol för den rika världens halstarriga arrogans.

Gärna miljöpolitik, men inte till priset av ... något alls.

Det är just den typen av katastrofalt kortsiktig inställning som den amerikanske geografen och fysiologen Jared Diamond angriper i sin nya tegelsten med den muntra titeln Undergång.

Där går han igenom kollapsade samhällen; från mayariket och Påskön till grönländska vikingar och dagens Rwanda, samhällen som Diamond menar förstört sina egna livsbetingelser, oftast genom en kombination av överbefolkning och överexplotering av sin miljö, vilket lett till livsmedelsbrist, konflikter och sönderfall.

Det är dystert värre. Vikingarna vägrar lära av inuiterna och går under i det karga klimatet, påsköborna hugger ner sina träd och kan sedan inte göra kanoter för fiske, rwandierna blir så många att de måste döda varandra för att alla ska kunna få en jordlapp att odla och så vidare.

Fallstudierna är oftast rigoröst detaljerade, Diamond försitter inte chansen att ta vara på minsta förändring i jordlager eller utgrävda avskrädeshögar. Det blir träigt - detaljerna skymmer översikten.

Det är också ont om källhänvisningar, vilket blir problematisk när Diamond lägger fram kontroversiella idéer. Bland annat hävdar han att kannibalism skulle ha förekommit såväl på Påskön och Pitcairnön, som hos anasazi-folket. Av rena hungerskäl. När djurproteinet började tryta, skulle folk ha börjat käka upp varann. Bevisen - benrester - är inte helt övertygande och frågan inte oomstridd. Och han utmålar vikingarna som i första hand pirater och plundrare. Modern historieforskning ifrågasätter inte bara detta, utan om det överhuvudtaget är relevant att tala om vikingar som en grupp.

Jag har också svårt för Diamonds begrepp överbefolkning. Finns det verkligen något sådant? Några av de tätast befolkade områdena i världen är högst välmående, till exempel Benelux-länderna. Och tvärtom (Angola, Algeriet, Somalia till exempel.)

Här spökar Malthus gamla idé om att människor skulle föröka sig snabbare än livsmedelsproduktionen och på sikt undergräva sin egen existens.

Generellt går sambandet dock snarare åt andra hållet: födelsetalen sjunker i rika samhällen där det finns gott om livsmedel.

Nå, det goda syftet är alltså att använda dessa samhällens bistra öden som ett slagträ mot nutidens rovdrift på miljön. Men just den kopplingen är kanske bokens svagaste punkt.

Missförstå mig inte, jag menar också att vi befinner oss i en accellererande global miljökatastrof. Men eftersom skillnaderna - ekonomiska, teknologiska - är så stora mellan dagens samhällen och dem Diamond beskriver tror jag inte det finns särskilt mycket att lära från gångna tiders misslyckanden. Inte annat än den närmast banala visdomen att det är klart att samhällen kan undergräva sin egen framtid.

Men det behövs ju heller inte. För att hävda att vår livsstil faktiskt måste vara förhandlingsbar behöver man ju alls inte gå vägen om Påskön.