Riskkapitalisterna är baktalade
För politiska partier anses det viktigt ”att ha en berättelse”. En återkommande politisk berättelse är den om privata vinster i välfärden.
Berättelsen går ut på att friskolor och privata äldreboenden ägs av riskkapitalbolag som plockar ut så mycket pengar som möjligt under så kort tid som möjligt, och som sedan placerar pengarna i utländska skatteparadis. Vinsterna sker i sin tur på bekostnad av våra skolelever och våra äldre eftersom bolagen antas tjäna pengar på att dra ned på personal och service. Berättelsen får gödning av diverse vård- och skolskandaler som utifrån medias beskrivning nästan alltid tycks inträffa på privatägda verksamheter.
Men denna berättelse är inte, som de brukar heta i filmsammanhang, baserad på en sann historia. Per Strömberg, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, har forskat kring riskkapitalbolagens agerande inom sektorerna vård och skola, och när delar av hans slutsatser nyligen presenterades på ett seminarium i Stockholm så visade det sig att den gängse bilden knappast är den sanna.
Riskkapitalbolagen, som till stor del har utländska ägare, inte minst pensionsfonder, har ofta en ägarstyrning som är både starkare och effektivare än vad som gäller för många större börsbolag. Tvärtemot den vanliga uppfattningen så har bolagen inte en överdrivet kortsiktig verksamhetshorisont. Det vanliga är att de behåller sitt ägande i omkring sex år, vilket är längre än det genomsnittliga ägandet på börsen. Och eftersom affärsidén är att öka värdet på sitt innehav så kan ägaren under denna tid inte ”mjölka” ut allt ur verksamheten. Ingen potentiell köpare är i ett senare skede intresserad av ett skol- eller vårdföretag som är helt dränerat på sina finansiella tillgångar. Det vanliga är i stället att en stor del av överskottet återinvesteras i verksamheten. Att eventuella vinster undanhålls beskattning är inte heller det typiska för hur bolagen agerar.
När ett riskapitalbolag tar över ägandet av exempelvis en skola så visar forskningen också att de knappast låter kvasten gå när det gäller de anställda. Tvärtom har lärare större utsikter att behålla jobbet när skolan ägs av ett riskkapitalbolag. Dock har de aktuella bolagen en tendens att hålla igen på personaltillväxten, vilket ofta paras med en påtaglig och ofta välbehövlig produktivitetsökning.
Resultatet då? Det torde vara svårt att bestrida det faktum att friskolor generellt har högre resultat på de nationella proven, och att friskoleelever i högre utsträckning säger sig trivas i skolan. Att friskolor bara skulle etableras i så kallade attraktiva områden stämmer inte heller, och många gånger har friskolorna en större mångfald vad gäller elevernas bakgrund. Ralph Riber, som är vd för Internationella engelska skolan, förklarar skolans goda resultat, både de ekonomiska och de utbildningsmässiga, med att ”effektivitet och kvalitet förutsätter varandra”.
Ingen kan heller bestrida det faktum att bland Stockholms större sjukhus så är det privatägda St. Görans sjukhus som har den mest nöjda personalen och, ännu viktigare, de mest nöjda patienterna.
Att helt fokusera på riskkapitalbolag när frågan om privata alternativ inom välfärden diskuteras leder också fel. Även om de största utbildningskoncernerna ägs av dessa typer av bolag så är de flesta friskoleföretag mindre bolag där ägarna ofta är de som också jobbar på skolan.
Att strypa denna sektor på grund av en historia som inte är sann skulle vara ett historiskt misstag. Desto viktigare är det att påtala den sanna historien.
Pär Krause
