Janne Karlsson: En hyllning till ett unikum

Janne Karlsson är inte längre Växjö Lakers tränare. Efter en så lång tidsperiod som drygt fem år är han nu historia i klubben. Han är den utan jämförelse mest framgångsrike tränaren i klubbens korta historia.

Vad jag tycker?

Svårt att säga. Ska vi vara krassa har ingenting, absolut ingenting, fungerat i Växjö Lakers sedan smällen i Cloetta Center då hela laget i allmänhet och Fredrik Norrena i synnerhet stod med clownbyxorna nere.

Ett åtgärdspaket har till sist blivit lika ofrånkomligt i Lakers som i Grekland och att sparka tränaren är i det fallet ett lika givet inslag som att höja pensionsåldern.

Dessutom hade klubben redan i somras anställt en tilltänkt kronprins i Hallam, vars tydlighet, pedagogik och struktur klubben nu hoppas ska ge spelarna en boost och en extra dimension. Därmed har man bäddat för en mjuk övergång på tränarsidan.

Men precis som en höjd pensionsålder i Grekland inte är en ensam nyckel till en klarad kris måste det nya tränartillsättandet, tror jag, åtföljas av ett helt batteri av åtgärder.

Det är vad som väntar den närmaste tiden. Här krävs en uppgradering av spelarmaterialet för att till att börja med lämna träsket man just nu befinner sig i. Det kommer att behövas spelande backar som kan skanna av isen och slå en öppnande passning i samma ögonblick. Det kommer att behövas forwards som ensamma kan göra skillnad och avgöra jämna match.

Vad som händer med Janne Karlsson härnäst vet vi inte. Det kändes som ett tecken i skyn att Tomas Kempe i Karlskrona fick kicken bara timmarna efter Janne. Att ersätta Kempe är Janne bevisligen mycket bra på och hela popkulturens KHK skulle nog behöva en man, lika färgstark som en Prideparadflagga, lika talför som Robin Williams och lika farligt orädd som Siegfried & Roy . Det ingår liksom i klubbens image att ha en tränare som skapar rubriker.

Under mina drygt 18 år som hockeybevakande skribent har jag stött på tränartyper av de mest skiftande slag.

Ingen av dem är i närheten att kunna mäta sig med Janne Karlsson. Som social varelse går han utanpå allt annat. Han bjuder inte bara på oneliners, rubriker och andra laddade utspel. Ingen tränare har, vågar jag avslöja, stulit så mycket tid av oss Smp-reportrar efter matcherna som han. När vi betat av presskonferenserna, intervjuat spelare, hittat vår vinkel, satt oss ner vid datorerna och börjat fila på ingressen har inte sällan JK dykt upp bakom ryggen och velat älta målchanser och analysera omgångens övriga matcher till förbannelse. Det är just denna oväntade spontanitet som gör att Janne sticker ut i det annars träigt trista tränarskrået.

Ingen tränare har under alla dessa år ringt upp mig personligen för att framföra sina åsikter. Ingen utom en.

– Vaihelvetesjävlar menar du i den där jävla artikeln? kunde samtalen inledas när Jannes namn dök upp i displayen.

Det var samma sak varje gång. Janne skällde och gormade på uppstuds. Jag fick förklara mig, vad jag menade, vad som egentligen stod i texten, be om ursäkt de gånger det kändes motiverat och ibland ursinnigt fräsa tillbaka i luren på Janne.

Oavsett vad som hände under våra samtal – det rörde sig kanske om fem sex per säsong – redde vi alltid ut alla eventuella oklarheter. Sedan var det bra. Detta, att han direkt tar telefonkontakt när något känns fel, uppskattar jag hos personen Janne Karlsson.

Det känns som om jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här mannen.

Om när han ringer mig och kräver internetkoder.

Om hur humoristiskt han kunde svarapå vissa frågor.

Om när han gav Jämtin fingret.

Om när han går på knock mot Roger Melinefter AIK-matchen.

Om när han i rollen som den hopplöse Don Quixote drar ut ständiga stridermed väderkvarnskollektivet domarkåren.

Eller helt enkelt Fyra nyanser av Janne Karlsson, ett läsvärt reportage som belyser den mångfacetterade mannen från Kiruna.

Tack, Janne!

Jobbet som reporter på Smålandsposten kommer att bli lite tråkigare, lite mindre innehållsrikt och generera betydligt färre skratt än under din tid.