Krönika: NHL och Matti Nykänen

Jag minns när jag var liten. Liten, som i mellan nio och tretton ungefär. På den tiden fanns det för mig en dag på året som slog ut alla andra.

Inte födelsedagen.

Inte julafton.

Nej, för mig var det nyårsafton som var den stora festen. Det som under nyårsaftnarna utvecklades till rena drogen för mig var det som hände strax efter mörkrets inbrott och fram till det magiska klockslaget 24.00.

Fyrverkerier.

Raketer.

Kinapuffar, smatterband och femöres.

Jag sparade det jag hade i veckopeng och bönade och bad om mer pengar hos mina föräldrar, som snällt nog ställde upp och gav mig ett par extra tior. Jag använde sedan rubbet till att köpa den där raketsatsen.

Varför? Jo, jag ville vara med. Jag ville inte bara titta på fyrverkerierna. Jag ville delta. Tända på. Visa med mina små obetydliga raketer att "jag kan minsann skjuta upp fyrverkerier också! Titta bara!".

Så stod jag där, fånigt salig, och log i samband med att ett nytt år just tog sin början.

När sedan Jens Weissflog , Matti Nykänen och de andra tidigt den 1 januari inledde den tysk-österrikiska backhopparveckan i Garmisch-Partenkirchen satt jag och tittade ut över allt svart vämjeligt fyrverkerisot som geggats ihop med snön.

Jag visste att jag var pank. Visste att jag kastat alla mina stålar i sjön för en stunds nöje. Visste att jag inte hade någon inkomstkälla utan fick lita till mina stackars föräldrar och att enda chansen att fylla min plånbok med mynt igen var att återigen vädja, tigga, tjata och fjäska.

Så där går det inte att hålla på. Det är inte hållbart, ens i ett kort perspektiv. Men när jag ser tillbaka på mitt agerande kan jag ändå säga en sak till mitt försvar: Jag var omogen.

Min låga ålder och begränsade livserfarenhet gjorde att jag inte såg hela bilden; jag ville ju liksom bara ha kul en kort stund och låta någon annan stå för fiolerna.

I dag vet jag bättre.

I dag förstår jag helheten.

I dag vet jag vad debet och kredit vill säga och att det du tar in måste överstiga eller i sämsta fall vara lika mycket som det som flyter ut ur din kassa. Detta ekonomins enkla standard 1A-formulär borde vara självklart för alla.

Det är det inte. Och när det kommer till hur svensk klubblagshockey sköts tänker jag tyvärr mer på bilden av mig själv, avfyrandes mina älskade raketer mot skyn, än på kloka kassörer som i god tid drar i nödbromsen och väljer att spara.

Att en NHL-lockout nu blivit en realitet kan jämföras med att ett gäng amerikanska flashiga fyrverkeributiker plötsligt slår upp sina portar och istället för Hammargrens lilla raketsats och Hanssons Himlaspel erbjuder de grymmaste pjäser världen skådat. Visserligen är de skitdyra och de kommer att försvinna lika snabbt som de stigit mot skyn, men ändå: de finns där, som ett kittlande stjärnkomplement till det gråare traditionella utbudet. Det kliar oroväckande i pyronördarnas fingrar.

Trots att hela Europa befinner sig i kris och trots att krisen nu även nått Sverige på bred front – med massuppsägningar i snart sagt varje bransch – verkar det paradoxalt nog bara vara en tidsfråga innan den stora köpfesten bryter ut i hockeysverige.

Redan har vi sett att lagen i elitserien och allsvenskan börjar förse sig med det bästa världen kan uppbringa. Tecknen finns där. Snart börjar kapprustningen.

De som har det riktigt gott ställt och bufferterade medel på banken kan naturligtvis shoppa loss i ett sånt här läge. Men tänk på den enorma merpart av klubbarna i elithockeysverige som kan liknas vid mig själv som fyrverkeritokig tioåring: taskig ekonomi, dåligt omdöme och med en fäbless för kortsiktiga lösningar.

De kan bara – precis som jag – springa till mamma och pappa, som de inte kallar mamma och pappa utan "externa finansiärer",och tigga och tjata sig till ytterligare lite pengar.

Det vi sett hittills är högst troligt bara början på fyrverkeriet.

Det vi kommer att få se inom kort är troligen ett gäng mäktiga raketer och pjäser som sprakande lyfter mot skyn, finansierade genom simpelt tiggeri.

Vad många inte tänker på är att allt är fejk.

Det vi ser explodera så vackert i prismats alla färger är "engångare", hockeyspelare som inte kommer att stanna var, som egentligen inte är här utan längtar efter att få vara någon annanstans: i NHL där de hör hemma.

Duchene i Frölunda? Gabbe Landeskog i Djurgården? Det rimmar lika illa som en dunk hembränt under en IOGT-middag.

Frågan är inte vem som värvar bäst, mest eller dyrast eller ens vilken klubb som tar SM-guldet.

Frågan är snarare: Hur mår svensk hockey när festen är över, allt som finns kvar av raketerna är sot och den "tysk-österrikiska backhopparveckan" inleds ännu en gång?

Svaret på den frågan kan bli skrämmande.