Tio i topp: Toppidrottarna som försvann

Alla minns Chesney Hawkes klassiker The one and only just därför att den är en av musikhistoriens största one hit wonders. I det här avseendet finns det klara kopplingar mellan musiken och sporten.

Här kommer min topp 10-lista över idrottsstjärnorna som bara försvann eller oväntat tog slut där nya framgångar verkade vänta runt hörnet. Listan innehåller oproportionerligt många svenska namn, eftersom de är lättast att komma ihåg. Komplettera den gärna med andra namn. Det finns hur många som helst.

10. Henrik Sundström, Sverige, tennis.

Under ett decennium där nästan alla svenska spelare kunde gå hela vägen fram till segern på diverse tourer var Henrik Sundström under en kort period den största stjärnan bredvid Mats Wilander . Den leende skönspelande skåningen från Lomma-Bjärred besegrade det mesta som kom i hans väg. Vändningen mot Ivan Lendl i Davis Cup 1985 är Sundströms mest minnesvärda, följt av en liknande bragd i Wimbledon mot Hans Gildemeister .

Karriären blev dock kortlivad som ett tomtebloss. Efter 1985 började Sundströms form av svikta, delvis på grund av begynnande ryggproblem, och han försvann helt från rubrikerna. Det sista jag såg av honom live var när han hjälplöst slogs ut ur Swedish Open av juggen Damir Keretic . Årtal oklart. Bör ha varit 1985.

9. Jiang Jialiang, Kina, pingis.

Med tanke på hur lång en pingiskarriär normalt sett är framstår Jiangs karriär vid borden lika kort som om han livnärt sig på rysk roulette. Jag antar att diktaturen bestämde (och än i dag bestämmer) exakt hur länge deras pingisspelare fick vara aktiva och att det är därför killen mer eller mindre försvann ur historieböckerna efter sin VM-seger över J-O Waldner 1987. Jiang Jialiang var otäckt bra. Hade svar på allt. Kanske den bäste pingisspelaren genom alla tider. Tur att han försvann.

8. Chris Lewis, Nya Zeeland, tennis.

Den oseedade skrällen letade sig 1983 som 26-åring ända fram till finalen på Wimbledons dammiga och uppslitna gräsmatta. Där fick han två games i varje set mot John McEnroe . Den synnerligen omilda finalbehandlingen från Mackan tog knäcken på Lewis. Redan veckorna efter Wimbledon hade han helt försvunnit från tennisradarn.

7. Sara Wedlund, Sverige, friidrott.

Tyvärr är det väl de djävulska besvären med anorexi som gör Wedlund till en friidrottens one hit wonder. Slog alla med häpnad under Göteborgs-VM 1995 genom att gå till final och innehar fortfarande det svenska rekordet på 5000 meter med 15.06,90.

6. Jevgenij Sadovyj, Ryssland, simning.

Ogillar honom fortfarande. Här hade man dukat upp bordet för att äntligen se Motala-Expressen Anders Holmertz simma hem ett efterlängtat guld på paraddistansen 200 fritt vid OS i Barcelona. Allt var klappat och klart, Holmertz toköppnade sin vara trogen och det såg ut att hålla in i mål. Staffan Lindeborg och hans bisittare var helt säkra på guld, bisittaren skrek guld även efter målgång. Snabbt visade det sig dock att OSS-simmaren Sadovyj tio centimeter från kaklet kommit ifatt Holmertz. Det här var ryssens enda framgång på stora scenen. Var han en simningens Mühlegg ? är frågan jag än i dag på goda grunder ställer mig.

5. Jens Byggmark, Sverige, alpint.

Vann två slalomtävlingar i Kitzbühel under två på varandra följande dagar och skapade hysteri i cirka en månad. Därefter har segrarna kunnat räknas på en hand utan fingrar. Ingenting hördes eller syntes förrän en bild på en flinande Byggmark från 2008 års Båstadvecka dök upp i en kvällstidning där reportern skojformulerade något i stil med att Byggmark blivit "utbränd" av allt kändisskap, vilket i sig torde vara en omöjlighet. Letar än i dag efter den form han tappade strax norr om Kitzbühel för fem år sedan.

4. Henrik Dagård, Sverige, friidrott.

EM-tvåa i tiokamp 1994. Denna överraskande medalj tände stubinen till den i särklass största svenska idrottsliga superhaussen genom alla tider. Inför VM i Göteborg tapetserades hela riket med affischer på den sköne och präktige he-mannen från Halland. Hans längder och tider jämfördes på typiskt svenskt press-optimistiskt manér med världsrekordhållaren Dan O?Briens och det var liksom inget snack om saken. Dagård skulle fixa guldet, punkt slut. När det sedan – inför en extatisk Ullevipublik – visade sig att Dagårds hoppform knappt tillät honom att hoppa över mycket mer än en medelstor dvärg i tredje grenen hade förtrollningen brutits och sanningen stod plågsamt klar för alla. Där, med ett höjdhopp i skolgympaklass, brann ljuset ut och Henrik Dagård förvandlades till en parentes.

3. David Duval, USA, golf.

En av mina personliga favoritidrottsmän under tiden det begav sig. Jag gillade Duvals plågade och till synes sura ansiktsuttryck, framför allt eftersom jag hörde att killen kunde vara hur kul som helst vid sidan om golfen och säga sjukt roliga saker till sina medspelare under rundorna. Dessutom var han en härlig stilspelare som med British Open-segern 2001 var tänkt att regera under det kommande decenniet. Vi väntar fortfarande på att din regeringstid ska börja, David.

2. Kevin Young, USA, friidrott.

Innehar ett av de mest imponerade friidrottsvärldsrekorden med sina otroliga 46,78 på 400 meter häck, satt vid OS 1992. Young använde en helt ny och revolutionerande löpteknik där hoppet mötte löpsteget på ett sådant sätt att hastigheten knappt ens bromsades under avbrotten för häckarna. Han talade vitt och brett om att även gå ner och sänka tiderna till under 46 sekunder. Men tiden gick. Ingenting hände. Inte förrän vi såg en transformerad Young kutandes 40 meter efter sina konkurrenter i de amerikanska OS-uttagningarna 1996.

1. Emelie Öhrstig, Sverige, sprintskidor.

Världshistoriens mest märkliga och oförklarliga sporttävling alla kategorier ägde rum i tyska Oberstdorf 2005: damernas VM-sprint på skidor. Jag råkade ha teven på och såg därför samtliga tre lopp; kval- semi- och finalheat. Redan i kvalet syntes tydligt att en åkare stack ut från alla de andra. Hennes glid, hennes utväxling, hennes stakning, hennes allt var klart bättre än alla andras. Hon hette Emelie, kom från Borås och påstod i segerintervjun att hon botat en pågående förkylning med lite whisky. Hela Emelie Öhrstig är ett mysterium. Hon bytte livet som proffscyklist mot att bli en högst medelmåttig skidåkerska. Hon saknade helt internationella meriter innan den där oförklariga dagen i Oberstdorf då hon krossade precis allt och alla. Jag har fortfarande inte ens en skugga av en förklaring till det som hände. Öhrstigs VM-guld är, som jag ser det, världsidrottens största one hit wonder. Bara ett år efter VM-guldet förkunnade en framgångslös Öhrstig, vid en ålder av 28 år, att karriären var över.

Bubblare : Gaston Gaudio, Argentina, tennis, Staffan Tällberg, Sverige, backhoppning, Henrik Holm, Sverige, tennis.