Brukare, kunder eller klienter?
Benämningarna brukare och brukarinflytande uppstod i den förvaltningspolitiska debatten redan i mitten av åttiotalet och infogades som princip i kommunallagen av den socialdemokratiska regeringen och civilminister Bo Holmerg. Grundtanken var att brukare inte förutsattes vara föremål för myndighetsutövning (det vill säga befinna sig i en så kallad ”klientroll”), utan i stället frivilligt hade sökt sig till den service som välfärdsstaten erbjöd.
Ytterligare en viktig komponent var att en brukare (inom omsorg, skola eller hälso- och sjukvård) förutsattes kunna påverka sin egen situation genom att öppet protestera (vid brukarmöten eller genom att besvara enkäter), snarare än genom att ”rösta med fötterna” (välja bort de alternativ som bedöms vara av bristfällig kvalitet). Även i nu gällande kommunallag (2017:725, 8 kap. 3§) finns principen om brukarinflytande fastställd. Det uppstod direkt efter den socialdemokratiska valsegern år 1982 en intern konflikt mellan statsminister Olof Palme, som motsatte sig valfrihet i offentlig sektor, och finansminister Kjell-Olof Feldt som öppet förklarade att han ställde sig positiv till att föräldrar själva skulle kunna välja skola till sina barn.
Principen om valfrihet kom sedan att etableras mer definitivt under alliansregeringen 1991-94, då det så kallade systemet med skolpeng (där de ekonomiska resurserna följer eleverna) infördes mer permanent. Utbildningsminister Per Unckel talade i början av nittiotalet hellre om kunder än om brukare.
Socialdemokraternas avvisande hållning till valfrihet kom sig av att idén ursprungligen var liberal. Nobelpristagaren Milton Friedman och hans fru Rose förespråkade ofta valfrihet, som de hävdade stärker den enskilde medborgaren. Att stärka individer genom att låta dem själva välja välfärdsservice ter sig än i dag som avskräckande för många socialister. Själv tror jag som liberal att såväl systemet med brukarinflytande som valfrihet är värdefulla inslag i offentlig förvaltning, eftersom båda ger våra omsorgstagare, elever och patienter mer makt. Ordet brukare i sig har jag egentligen inga åsikter om. Möjligtvis är benämningen svår att förstå för alla de människor som är mindre intresserade av offentlig rätt. Insändarens sensmoral är följande: skäll gärna på lagstiftaren, i stället för på alla de kommuner som försöker förhålla sig till gällande rätt.
Torgny Klasson, liberal politiker i utbildningsnämnden, Växjö kommun
