Debatt: ”Krävs en fullständig kollaps av vården innan makthavarna tar detta på allvar?”

Therese Lundén, sjuksköterska och lokal förtroendevald för Vårdförbundet Kronoberg, skriver om den pågående vårdkonflikten.

I en månad har Vårdförbundets konflikt pågått, och den är långt ifrån över. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, säger sig vilja ”medla” men i slutna rum är det blankt nej till förbundets krav. Knäckfrågan är den förkortade arbetstiden, som rör sig om 75 minuter i veckan i första steget. En kvart om dagen.

Detta menar SKR är helt omöjligt, kanske för att de felaktigt hakat upp sig på kostnaden av en arbetstidsförkortning för välfärdens alla 1,2 miljoner anställda. Men Vårdförbundets krav gäller bara våra egna yrkesgrupper.

SKR kallar det ”samhällsfarligt” att vårdpersonal går hem efter passets slut. Men en vårdapparat som går runt på att personalen systematiskt jobbar övertid, är redan samhällsfarlig. Vårdpersonalens årliga övertid uppgår till 3 miljoner timmar, eller 342 år. I samma stund som blockaden trädde i kraft uppstod enorma luckor, som tidigare var tänkta att täckas av övertid. För att lösa krisen använder sig arbetsgivarna av förskjuten arbetstid, och skapar på så sätt skuldberg av tid som bara kan avbetalas genom att låna ännu mer från framtiden. Man har hävdat skyddsarbete på vaga grunder, utan att iaktta kravet på förhandling med Vårdförbundet. Eller så låter man helt enkelt redan underbemannade avdelningar gå ännu mer kort om folk, med påtagliga risker för patientsäkerheten. Detta är en fråga som berör hela samhället, inte bara vårdpersonal.

Bristen på utbildad personal är inte hela förklaringen till krissituationen vi befinner oss i. Många vill inte jobba under de villkor som erbjuds. Marknadsekonomiska principer dikterar att tillgång och efterfrågan styr priser, men trots ett skriande behov av vårdpersonal omfördelas inte tillräckligt mycket resurser för en stabil kompetensförsörjning. Under pandemin trodde många att politiken skulle inse hur livsviktig vårdpersonal är, och värdesätta dem därefter. Den effekten har helt uteblivit. Därför fortsätter vårdpersonal att välja privata arbetsgivare, arbete i andra länder, eller att lämna vårdyrket helt. Mer attraktiva arbetsvillkor skulle locka tillbaka många.

Vårdförbundet har i åratal efterfrågat satsningar på arbetsmiljön för våra yrkesgrupper, så att fler orkar arbeta heltid. Men satsningarna har varit obefintliga eller otillräckliga. Som ett resultat av det jobbar nästan 30 procent deltid. Hälften av dessa uppger att de behöver mer vila och återhämtning. En fjärdedel anger att de har för hög arbetsbelastning. Det är naturligtvis lättare att orka jobba heltid i en verksamhet där man får naturliga pauser under dagen, där topparna varvas med ett lugnare tempo. Men för många inom vården ser arbetsdagen inte ut så. På grund av personalbrist och slimmade organisationer som inte förmår möta behovet, tvingas många prestera på toppen av sin förmåga i princip hela passet. Då är det inte hållbart med det heltidsmått vi har idag.

Hälften av de som jobbar deltid kan tänka sig heltid om veckoarbetstiden förkortas. Många uppger även faktorer som har med belastning under dagen att göra; Tid för kompetensutveckling, reflektion, rast och paus. Det är inte orimliga krav, i många yrken en ren självklarhet. Men i vården förväntas de anställda slita hela passet, och ofta stanna kvar på övertid.

Som en följd blir allt fler sjukskrivna. När arbetsgivarna inte tar ansvar för sina medarbetares hälsa tvingas de anställda ta det ansvaret själva, om de inte vill bli en del av sjukskrivningsstatistiken. Det gör många genom att gå ner till deltid, med stor negativ påverkan på deras privatekonomi och framtida pension.

Politiker beskriver hur förkortad arbetstid leder till skenande kostnader och produktionsbortfall. Självklart kostar det pengar. Men en fungerande vård är en förutsättning för ett fungerande samhälle och i dagsläget betalar vårdpersonalen den kostnaden med sin privatekonomi och hälsa. Alla invånare i samhället behöver förr eller senare vård, detta är en av de viktigaste frågorna för allmänheten i varje opinionsundersökning. Men de åtgärder som sätts in är ofta små, kortsiktiga och sträcker sig sällan längre än en mandatperiod.

Vårdförbundet har larmat om ohållbara villkor i många mandatperioder, vi ser hur spiralen fortsätter neråt.

Trots detta allvarliga hot mot välfärden vägrar SKR att gå med på Vårdförbundets högst rimliga krav, vägrar ta ansvar för vården och de som arbetar i den. Som en följd av det varslar Vårdförbundet om strejk på vissa arbetsplatser. Krävs en fullständig kollaps av vården, och i förlängningen av samhället, innan makthavarna tar detta på allvar?

Therese Lundén, leg. ssk.

Lokal förtroendevald Vårdförbundet Kronoberg