Annons

Vem kan garantera att vi får sanningen?

Det är fortfarande vår skyldighet att ta del av flera versioner av information. Att exempelvis läsa samtliga partiers partiprogram och vallöften inför riksdagsvalet borde vara en självklarhet, i stället för att bara ta del av en version, en sanning från en källa, skriver Fredrik Ruuda.
Debatt • Publicerad 29 maj 2018
Detta är en opinionstext i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Fredrik Ruuda skriver om informationssäkerhet.
Fredrik Ruuda skriver om informationssäkerhet.Foto: Åserud, Lise

Är det verkligen så att vi i dag inte kan lita på någon? Är det falska nyheter på tv, är det sponsrade inslag i tidningen och är det politisk retorik vi får förmedlad till oss i vår vardag?

Det är egentligen en fantastisk tid vi lever i. Den enorma mängd global information som existerar har aldrig varit mer tillgänglig för allmänheten tidigare i historien än just nu. Tack vare utvecklingen av informationsteknologi kan exempelvis mina barn ta för givet att de kan hitta fakta direkt från källan, genom att använda internet. De behöver inte bemöda sig med att leta upp ett dammigt uppslagsverk i bokhyllan, bläddra i bokstavsordning och leta efter just det begrepp de sökte efter.

Annons

Men har vår värld blivit bättre av denna tillgång på information? Blir vi bättre människor av mer information? Det är nu den lite knepiga situationen uppstår, där vi måste betrakta samhället ur flera perspektiv. Som invånare kan jag hitta den information jag söker efter, men det beror det på hur jag söker och vilka mina källor är. Genom att söka information från källan hittar vi oftast svaret på vår fråga, men det är just under förutsättning att vi hittar källan. Forskning och utveckling gör fantastiska framsteg genom att kunna hantera stora informationsmängder och bevaka förändringar.

Sociala media ger utrymme för alla åsikter, vilket är underbart ur vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, och kan även ge möjlighet till gruppbildning av intressebaserad grund. Vill jag veta hur andra sköter sin gräsmatta går jag helt enkelt med i en grupp där gräsmattor är huvudämnet. Vill jag veta vad som händer i min stadsdel går jag med i en grupp just för detta. Intresset bygger dialoger, vilket leder till förtroende och gemenskap. Personkännedom är dessutom grunden i säkerhetsarbeten. Men frågan återstår: Hur vet jag att informationen är sann, eller att det är en faktisk person som skapar informationen?

Grunden i hela problematiken med information är just detta. Vad är sant, och vem är garanten för detta? Om någon kan vinna på att sprida information som är ensidig så är måhända informationen sann, men ensidigheten begränsar en helhet som kan ge ytterligare information vilken kan göra att jag får en annan uppfattning kring om det är bra eller dåligt.

Informationssäkerhet är troligtvis den enskilt viktigaste delen i dagens samhälle.

Hur kan vi garantera att rätt information når rätt person vid rätt tillfälle, och inte hamnar i orätta händer? Troligtvis är staten, och mellanstatliga samarbeten, en del i detta, men det är fortfarande vår skyldighet som invånare att ta del av flera versioner av information. Att exempelvis läsa samtliga partiers partiprogram och vallöften inför riksdagsvalet borde vara en självklarhet, i stället för att bara ta del av en version, en sanning från en källa. Eller att faktiskt söka information från regering och riksdag kring nya lagar och förordningar i stället för att bara acceptera en kollegas uppfattning vid lunchbordet.

Vi blir ständigt bättre och bättre på att skapa komplexa system som hanterar data och information, men dessa svarar bara på de frågor de är skapade för. Våra säkerhetslösningar är skapade av människor, och än så länge är inget skydd garanterat säkert.

Så vem är det egentligen som kan garantera att vi får sanningen, och inte bara den information som stödjer deras vilja att forma oss? Vem är det som garanterar sanningen förutom just du?

Fredrik Ruuda, informationssäkerhetsexpert

Annons
Annons
Annons
Annons