Verkligheten visas i coronapandemin
Sverige var extremt långt fram i denna verksamhet under 90-talet, med en väl utbyggd och gemensamt finansierad välfärd. Men detta är inte längre sant. Grunden i denna nedrustning började under 2000-talet då skattesänkningar var viktigare än en fungerande välfärd.
Mindre pengar till välfärden och en pressad äldreomsorg blev resultatet. Fler äldre att ta hand om per anställd, låga löner, otrygga anställningar. Många av de som har dött i corona bodde på äldreboenden, och flera hade hemtjänst.
År 2000 hade hemtjänstpersonal 4,5 besök per dag. År 2018 var det 11,4 besök per dag. Man kan bara tänka sig hur en arbetsmiljö med sådan stress ger arbetsskador och otrivsel av olika slag. Massutbilda personal heter det. Men hur attraktivt är ett arbete med en sådan arbetsmiljö och låg lön?
Vi vet genom en rad opinionsundersökningar och siffror från olika institut att det inte finns något folkligt stöd för den oreglerade vinstjakten i välfärden. En stor majoritet av svenskar anser att deras inbetalade skattekronor ska gå till skolan, sjukvården och äldreomsorgen, inte till vinster ner i fickorna på dessa välfärdsprofitörer.
Det sorgliga ur demokratisk synvinkel är att denna folkliga majoritet som valts in i riksdagen under 2000-talet aggressivt drivit på för att välfärden ska privatiseras och marknadsutsättas. Försämring av anställningstryggheten är en stor del i projektet.
Samtidigt vädrar populisterna sina lungor genom att göra en pandemi politisk. Samma politiker som genom skattesänkningar under 2000-talet, och i kommuner och regioner hela tiden underfinansierar och säljer ut välfärden. Som varje val talar högt om valfrihet. Valfrihet för vilka?
Samma politiker som i storstäderna där coronan varit mest påtaglig sålt ut omsorgen.
Vi måste alla ta tag i detta och prata med politiker som har ansvaret för välfärden och kräva allt som behövs för bättre äldrevård.
Alla blir vi äldre och behöver hjälp någon gång.
Roland Tornhed (S)
