GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Elisabeth Anderberg: Nyårslöftet till ”Fixaren” – var snäll mot dig själv

”Jag har haft dem alla. Med samma resultat. Ett fullkomligt misslyckande. Jag har skrivit om detta i tidigare krönikor, jag har till och med blivit uppringd av Karlavagnen i P4 för att jag genom att ha blottat mig själv i krönikor blivit någon jävla rikskändis som Sveriges mest karaktärslösa kvinna när det kommer till nyårslöften.”
Elisabeth AnderbergSkicka e-post
Krönika • Publicerad 1 januari 2022
Elisabeth Anderberg
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: LENA GUNNARSSON

Jag har hört ovanligt många senaste tiden som säger ”Jag ger inte några nyårslöften”. Det verkar vara det löftet som trendar mest. Att inte ge några löften. Eller rättare sagt låtsas att man inte ger några löften.

För innerst inne gör vi det ändå. Eller hur?

År 2020 klättrade klimatlöften på listan över mest populära nyårslöfte enligt en studie på Stockholms universitet. Det kunde handla om att skippa flyget, shoppa mindre eller ”skippa bilen under milen”.

Men i år har klimatlöften ramlat ner från topplistan och kvar har vi de gamla vanliga:

– Träna mer (absolut inte för att gå ner i vikt utan för att ”bli stark i kroppen” bla bla bla för att få in lite Thunberg-retorik)

– Gå ner i vikt

– Spara pengar

Jag har haft dem alla. Med samma resultat. Ett fullkomligt misslyckande. Jag har skrivit om detta i tidigare krönikor, jag har till och med blivit uppringd av Karlavagnen i P4 för att jag genom att ha blottat mig själv i krönikor blivit någon jävla rikskändis som Sveriges mest karaktärslösa kvinna när det kommer till nyårslöften.

Men det finns annat som jag är känd för bland dem som känner mig. Jag är snäll. Jag ställer alltid upp. ”Bettan fixar!” är ett konstant skämt blandat med allvar hos mina vänner och min familj.

Jag är en sådan som rycker ut när andra behöver, fixar överraskningar till vänner när de fyller år, ser till så att familjen får strålande födelsedagar och julaftnar. Jag sitter i timslånga samtal med mina exmän och deras exfruar för att hjälpa dem få en bra relation. Jag volontärarbetar och alla föreningar i denna stad vet att när de behöver hjälp inom en timme så finns det alltid en att ringa till – FixarBettan! Då kommer jag som ett skott och står som publikvärd, skriver ut matchbiljetter för hand när systemet har pajat eller scannar vaccinationspass.

Jag är barnvakt till bekantas barn när det krisar, övningskör med dem som inte har någon att övningsköra med, tar hand om hundar och ordnar så att min sambo och hans exfru får en fin resa tillsammans med sina barn och barnbarn.

Och det är absolut inte så att någon tvingar mig till detta. Jag erbjuder mig gärna.

Det finns dock ett problem i detta. När jag rycker ut, fixar och donar så får jag sköta mitt eget liv med vänsterhanden. Ofta under nattens timmar. Och när jag står där själv mitt i natten och ser flödet av lyckliga bilder för dem jag fixat för, hur de firar att allt gick bra med matchen, födelsedagsfirandet, julen, julgodisbaket, relationen, pengarna som samlades in eller annat så är jag inte med. För jag måste hinna med mitt eget liv och det behöver jag göra när alla andra slappnar av. Eller det mer bittra alternativet – det fanns inget att fixa, därför var jag inte inbjuden.

Och jag tror inte att jag är ensam i detta. Eller jag vet att jag inte är ensam. I varje umgängeskrets och släkt finns det minst en sådan här person. Fixaren. Den som ordnar för alla andra, men när det kommer till när fixaren själv fyller år, är ledsen, har problem så fixas det ingen födelsedagsöverraskning eller så kommer kommentaren ”Säg till om jag kan jag göra något”.

Fixaren säger aldrig till. Eftersom Fixaren är van vid att känna in rummet och fixa utan att någon ber om det.

Därför har jag en utmaning till alla er ”Fixare” därute. Vad sägs om att vi ska ha ett nyårslöfte som innebär att vi ska vara snälla mot oss själva 2022?

I år är det vårt år. Vi väljer bara att ställa upp för dem som ställer upp för oss (okej blir svårt med kvinnojouren och liknande organisationer men ni fattar). Vi säger nej till situationer som inte handlar om liv eller död om det inkräktar på vårt eget liv.

Och så säger vi ja till att åter hitta saker som gör oss själva glada (och då får det inte vara att ställa upp för någon annan hela tiden).

Vi ska fortsätta att vara snälla mot andra människor såklart. Men kan vi inte ta i hand på (förlåt, restriktioner kan kräva att vi kör en armbåge) att 2022 också vara snälla mot oss själva?

Som den karaktärslösa kvinna jag är gällande nyårslöften så kommer det säkert att skita sig. Men jag ska verkligen göra ett tappert försök.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.