Frihetens höst 1989

Europas delning var ett av arven efter andra världskriget. Visserligen hade segrarmakterna USA, Storbritannien och Sovjet kommit överens om att demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Central- och Östeuropa, men så skedde aldrig. Inte i de länder som befann sig under sovjetiskt styre.

Själva Tyskland var indelat i fyra ockupationszoner – i öster en sovjetisk, i väster en amerikansk, en brittisk och en fransk. Samma uppdelning gällde huvudstaden Berlin. Det innebar att de amerikanska, brittiska och franska zonerna låg som en ö omgiven av landområden som i praktiken styrdes av Sovjet. Berlins speciella status innebar dock att man kunde röra sig fritt inom staden. Det gick till exempel bra att bo i öst och jobba i väst. Detta betydde förstås också att Berlin var den perfekta platsen för den som ville lämna diktaturens Östtyskland för friheten i väst.

DDR, Tyska Demokratiska Republiken, grundades 1949 och under de första tolv åren flydde 2,7 miljoner medborgare till väst. Situationen blev till slut ohållbar och i augusti 1961 lät den östtyska statsledningen inringa de västra delarna av Berlin. Dels var det själva muren som gick genom centrala Berlin, dels var det taggtrådsstängslet som omgärdade resten av Västberlin. Alltihop kompletterat med vakttorn, minfält och andra arrangemang. Den sista öppningen mot väst var därmed stängd och massflykten förvandlades till en rännil.

En mur som rivs är en slagkraftig symbol. Men det är lätt att glömma bort att Berlinmuren representerade långt mycket mer än en delad stad. Den var också en symbol för en rad underkuvade länder i östra Europa – Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Inte att förglömma de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen, vars frihet skulle komma några år senare.

Försök till frigörelse hade gjorts redan tidigare. Upproret i Östberlin 1953 är ett exempel, Ungernrevolten 1956 och reformerna i Tjeckoslovakien 1968 några andra. Men så länge Sovjet var berett att ingripa med vapenmakt var försöken dömda att misslyckas. Låt vara att man i Polen 1980 tilläts bilda en oberoende fackförening, Solidaritet, som utmanade regimen. Den förbjöds året därpå efter en statskupp som förmodligen genomfördes för att förhindra en sovjetisk inmarsch.

Men sedan Michail Gorbatjov kommit till makten i Sovjet 1985 ändrades spelplanen. Han tog över ett land i förfall. Ekonomin hade stagnerat, korruption och varubrist härskade. Gorbatjovs slagord blev glasnost och perestrojka – öppenhet och reformer. När det dessutom stod klart att landet inte längre tänkte ingripa mot reformförsök i ”broderländerna” gick det snabbt.

Ungern, som redan 1988 fått en reforminriktad regering, började riva järnridån i maj året därpå, vilket fick tiotusentals östtyskar att ta sig till väst den vägen. I juni var det val i Polen där Solidaritet vann en jordskredsseger. I Östtyskland ökade trycket med de så kallade måndagsdemonstrationerna där stora folkmassor gick ut på gatorna och krävde demokrati och öppna gränser.

Den 7 oktober firade Östtyskland sitt 40-årsjubileum med militärparader och gäster från utlandet. Tio dagar senare tvingades landets ledare Erich Honecker bort. Demonstrationerna fortsatte ända tills Berlinmuren öppnades den historiska kvällen – 9 november.

I ungefär samma veva tvingades Bulgariens diktator bort. Todor Zjivkov hade då styrt landet ända sedan 1954. Några veckor senare föll den tjeckiska diktaturen i vad som kallades för sammetsrevolutionen. Den forne dissidenten Vaclav Havel och mannen bakom reformförsöket 1968, Alexander Dubcek, hyllades som hjältar av en enorm folkmassa i Prag.

Sist ut var Rumänien. Landets diktator Nicolae Ceausescu förlorade greppet om landet och vid sitt sista offentliga tal i Bukarest den 21 december buades han ut av folkmassan. Paret Ceausescu tog sin tillflykt till sommarhuset varifrån de försökte fly landet med helikopter. Flyktförsöket stoppades dock, paret greps och dömdes till döden efter en summarisk rättegång. De avrättades den 25 december.

Av 1989 återstod bara några dagar. Det mest omvälvande året i europeisk efterkrigshistoria gick mot sitt slut och människorna i Östeuropa hade fått sin frihet till slut.