Blair witch project

Blair witch project har som skräckfilm väckt enorm publikefterfrågan i USA. Billig att producera - filmen kostade bara 35 000 dollar att göra , spelade den in 135 miljoner dollar under de första nio veckorna.

Kultförklarad på internet och också marknadsförd där, har den rört om i de amerikanska filmbolagsgrytorna i Hollywood.

Är då filmen värd all denna massmediala uppståndelse? Påverkad av den halvdokumentära stilen i den skandalomsusade och i Sverige totalförbjudna skräckfilmen Cannibal Holocaust - den fick svensk filmcensur att hicka på grund av påstådda autentiska mord i filmen - bygger den på en legend om en häxa som lever i skogen och som rövar bort unga människor. Temat liknar till innehåll sagan om Hans och Greta som äts upp av en vänlig, men ondskefull kvinna som bor i ett kakhus. Tre ungdomar ger sig ut i vildmarken för att göra en dokumentärfilm om denna farliga kvinna som gäckar bybefolkningen. De filmar på video och med 16-millimeters kamera och söker i desperation efter spår.

Men ju mer de letar desto osäkrare blir de på hennes existens. Gruppen faller mer och sönder av inre splittring, hunger, trötthet och fruktan för mörkret och gåtfullheten i naturen.

Som film är detta inte särskilt originellt med hoppande handkamera och skendokumentär prägel. Det ovanliga är i hur filmen utvecklas mer än i själva tekniken. Till skillnad från andra genrebundna skräckfilmer frigör sig i hög grad Blair witch project från klassiska konventioner av subjektiv kamera, montageklipp och dramatiserad musik. Filmen bygger i stället på betraktarens förväntningar: finns det en häxa? Vad skall hon göra med ungdomarna? Är detta verkligen sant?

Sakta men metodiskt växer en stämning av hot och rädsla fram som underbyggs av ljudeffekterna. Men filmen håller dessvärre inte hela vägen, trots att den bara är på en timme och tjugoen minuter, för att den är så övertydlig i sina skiftande känslostämningar och i sin amatörism.