En fiende att dö för

Efter tågfarsen Skenbart för snart tio år sedan återvänder Peter Dalle med ett drastiskt kammarspel till sjöss – en världspolitisk båtmelodram som tar plats i trakterna av Svalbard 1939. Runt denna ö färdas en grupp vetenskapsmän för att bevisa att jordens alla världsdelar en gång var en. Gruppen leds av tyskar, en manlig homosexuell och en begärlig kvinna med Eva Braun-komplex. Därutöver: en neutral svensk sprängexpert (snällt spelad av Richard Ulfsäter), en brittisk pacifist, en norsk kappvändare, en rysk besättning samt en harmynt förrädare.

Så bryter kriget ut, vetenskapliga syften ställs mot politiska. En ubåt höjer pipen samtidigt som kärlek och bedrägeri slår till med kraft på huvudskutan. En fiende att dö för blir sålunda flera fiender ibland oss. Dessvärre verkar de inte ens på regissörens sida. Offer för trötta nationskarikatyrer tycks de snarare mantalsskrivna i en dålig Bellmanhistoria.

I ljud och bild greppar Dalle efter varje kliché som genren påbjuder. Därtill med brist på tonträff i språkskiftena, en hopplöst opersonlig gestaltning och svårsmälta manusluckor – hur kommer det sig till exempel att den ädle britten helt frivilligt bär den nazimedaljong som räddar hans liv?

Filmens försök till mångtydighet, särskilt att avdemonisera skurken med tillskrivna uppväxttrauman, blir som mest parodisk när några sista korniga bilder, återgivna i modernt dagboksnarcissistiskt utsnitt, förvissar åskådaren om alltings dubbla väsen.

För att travestera en vinälskande Goethe, vars visdomar filmen tidigt skjuter i sank: ”Livet är för kort för dålig film.”

Jon Asp