Filmen drunknar i blod

De utdragna, långsamma tortyrscenerna där Jesus pryglas och blod och köttslamsor yr på filmduken gör det svårt att sitta still i biostolen. Jag måste byta ställning, har svårt att hålla händerna lugna, tar mig över ansiktet, måste ideligen hämta andan.

Och inför översteprästernas självrättfärdighet och bistra belåtenhet och de romerska soldaternas råhet väller en våg fram inom mig, inte av "tolerans, kärlek och förlåtande" som Mel Gibson säger sig vilja inspirera till, utan av hämndbegär. Torterarna och deras uppdragsgivare måste straffas! Rättvisa måste skipas!

Jag ser The Passion of the Christ, lagom till påsk, högtidernas högtid i kristendomen. Och så funderar jag över min reaktion. Och över det djupt problematiska att en film med så laddat tema för hela den västerländska kulturkretsen väcker hämndbegäret till liv. Här finns de gamla schablonerna igen, såsom i klassiska passionsspel: de - med några undantag - förstockade judarna, den svage men egentligen välvillige Pilatus och så vidare.

Dessa förenklade mönster finns förvisso också inte minst i Johannesevangeliets skildring av passionsberättelsen. Men genom filmmediets unika genomslagskraft slår de an desto kraftigare. En förkunnare som ska predika över en text där "judarna" står som Jesu motståndare kan förklara och ge bakgrund till varför Johannesevangeliets författare skriver som han gör.

Men en filmskapare måste rimligtvis ha den bakgrunden som förutsättning för manus och iscensättning och därmed redan från början nyansera och problematisera framställningen, om han/hon ska ta sitt ansvar för hur filmens budskap tas emot och inte vill riskera att underbygga fördomar. Det är att göra det alltför lätt för sig att bara säga att man använder de fyra evangelierna som källor.

Men Gibsons förkärlek för schabloner och för filmknep hämtade från skräckfilmsgenren gör att man inte behöver sväva i okunnighet om vem som är ond och vem som är god. Ibland blir förgrovningen närmast skrattretande - som framställningen av Herodes och hans hov som en enda stor fjollig orgie.

Samtidigt, mitt i all ytlig förenkling, förmår Gibson ibland faktiskt fördjupa och ge nya dimensioner till några av berättelsens karaktärer. Det visar han särskilt när han skildrar Jesu mor Maria och hennes förhållande till sin son. Där finns scener av stor skönhet, scener som griper tag och som når djupt i hjärtat. Scener som stannar kvar, för att de bottnar i det sant mänskliga.

Just det sant mänskliga saknar man däremot hos själva huvudpersonen, Jesusgestalten. Det är givetvis allvarligt. "The Passion", lidandet, är fokus, men vad var Jesus passionerad för under sin levnad och sin predikoverksamhet? Det stannar vid antydningar i en del tillbakablickar, men det blir aldrig riktigt klart. Även Jesus blir en schablon, någon som inte kan öppna munnen utan att säga kloka saker eller tidlösa sanningar.

Den extrema brutaliteten han utsätts för förstärker schablonen ännu mer. Ingen vanlig människa skulle rimligen kunna stå på benen efter att ha utsatts för denna tortyr. Den moderna actionfilmens orealistiska våldsdramaturgi har slagit igenom fullt ut och fått legitimering av ett religiöst budskap. Ett oroande uttryck för fundamentalismens logik, den som går tvärsigenom alla religiösa barriärer, som skördar offer nästan dagligen och som minst av allt behöver ytterligare understöd.

Så - alla Gibsons försäkringar till trots om att det är tro, hopp och kärlek som är filmens kvintessens: det är ändå våldet som är det centrala i The Passion of the Christ. Våldet och brutaliteten är filmens mittpunkt, den omkring vilken allt rör sig. Slagen, sparkarna, pisksnärtarna, blodet som sprutar när törnekronan trycks fast på huvudet, spikarna som slås i Jesu kropp, Jesu blodiga ansikte med ena ögat uppsvullet och igenmurat. "Jag ville verkligen uttrycka den enorma uppoffringen", har Mel Gibson sagt.

Men vem är det som kräver "uppoffringen", vem är det som kräver ett sådant sadistiskt blodbad? Är det djävulen? Eller det judiska stora rådet? Eller romarna?

I Gibsons film är det Guds vilja som är den yttersta orsaken. Det är Gud som kräver blod. Gud är visserligen i The Passion of the Christ den allsmäktige som skulle kunna sätta stopp för torterarna. Gud är den mäktige himmelske fadern som skulle kunna hindra bödlarnas slag, eller i alla fall hindra dem från att ta till den niosvansade katten. Men det gör han inte. Han vill inte. Det ingår inte i hans plan.

Modern är närvarande. Hon är där med sina omsorger in i det sista. Men fadern är frånvarande. Tyst, helt enkelt därför att det som drabbar Jesus ytterst är vad Gud vill. Pilatus, domarna i stora rådet, soldaterna - de är bara Guds redskap när han straffar sin oskyldige son för våra synder.

Detta är visserligen en klassisk syn på passionsberättelsens innebörd, en som fortfarande förkunnas i kristna sammanhang. Men den perverterade gudsbild den presenterar är knappast ägnad att inspirera tilll "tolerans, kärlek och förlåtande", som Gibson hoppas.

Tvärtom förmedlas en bild av Gud som går på tvärs emot all vår erfarenhet av kärlek, av gott föräldraskap och av förlåtelse.

En gudsbild som öppnar upp för hustyranner, barnmisshandel och hedersmord. Men som stänger för alla andra tolkningar av det mångbottnade dramat i Nya testamentets passionsberättelser. Till exempel tolkningen att det är vi själva som korsfäster Jesus på nytt varje gång en människa förnekas sitt människovärde, förtrampas eller pinas ihjäl.

En storfilm om Jesus lagom till påsk - det skulle kunna blivit en möjlighet för fördjupade samtal om tro, hopp och kärlek

Men i stället befästs fördomar och cementeras en orimlig gudsbild som "den kristna gudsbilden". Möjligheten till samtal drunknar i blodet i The Passion of the Christ.

The Passion of the Christ

Regi: Mel Gibson

Manus: Benedict Fitzgerald

Medverkande: Jim Caviezel, Maia Morgenstern, Hristo Jivkov Franceskco De Vito med flera

Visas på Filmstaden