Födelsedagen

OM DET SKALL AVSLÖJAS redan här, handlar Richard Hoberts serie om våra dödssynder om symbolfiguren Mikael Perssons laster: han äger alla de egenskaper allt från högmod till otukt och likgiltighet Hobert så kongenialt gestaltar också i Födelsedagen. Mikael Persson fyller 50 år och inser i plötsligt av klarsyn att han bör ändra på sina tidigare vanor: gifta sig och ta hand om sina barn. Men så enkelt är det inte. Mikael har kastat bort sitt liv och ägnat för många minuter för att hänge sig åt sina njutningar.

Sedan Glädjekällan ( 1992 ) har Richard Hobert varit en en frisk fläkt i svensk film, älskad och hatad, men ändå så konsekvent i sättet att avsluta en vision. När Hobert är som mest lysande är han lika bra som Bergman, Troell och Widerberg: alla bär på tankar om eviga ämnen som kärlek och hat, liv och död, gestaltade med stilmedel som är mycket personliga. I Födelsedagen smältar alla ämnestrådar samman: en glad och uppsluppen ton förenas med vemod, sorg och en smula bitterhet. Där är flertalet av seriens personer från tidigare filmer: Sven Lindberg, Mona Malm, Lena Endre och Sven-Bertil Taube. Lindberg och Taube är mästerliga i sina roller. Moralist som Lindberg är, accepterar han inte att sonen ännu bär knäbyxor. Bäst i alla dessa filmer är Göran Stangertz och Camilla Lundén. Ur deras karaktärer har Hobert skapat filmhistoria. Trots seriens svagheter, luckor i manus och personteckning och stilblandningar,äger dessa filmer fantasins och drömmens vingar.