Hamilton – I nationens intresse

Efter 14 års uppehåll är det dags att på vita duken återuppliva myten om Hamilton, Jan Guillous berömda underrättelseagent. Efter 20 år i tjänsten är Carl Hamilton uttryckligen trött på att handla i nationens intresse, mot sitt eget välbefinnande. ”Statistiskt sett är min tid ute”, yttrar han nära klimax av den hittills mest blodiga och påkostade Hamiltonfilmen, som går från Kaukasien till Stockholm, från Beirut vidare till Etiopien och så tillbaka till den svenska huvudstaden i snabba, skakiga och oftast solmättade bilder.

Statistiskt sett borde den här genren vara ute nu, vore det inte för att publiken tycks älska det eviga upplägget med en till knäna jagad hjälte som inte ens kan lita på sin senaste älskarinna. Här är han till och med beredd att göra just det, trots bilden av henne i björnfäll omringad av löktorn. Men Hamilton är för snabb för sitt eget bästa, varför hans dödliga autopilot utlöses även under drömmens déjà vu. Konsekvensen blir, som så mycket i den här genren, oåterkallelig.

Eftersom filmen är så besatt av hjälterollen och låter alla samhällsaktuella spår såsom Västerlandets vapenleveranser till afrikanska krigshärdar eller USA:s självsvåldiga terroriststämpling verka i periferin, behövs inget närmare handlingsreferat.

Mikael Persbrandt som luttrad agent fungerar hyfsat, till skillnad från många av sina namnkunniga medspelare. Actionscenerna ligger över ett nationellt index, men inte tillräckligt högt för att lyfta ett så andefattigt manus. Än hur mycket den danska regissören Windfeld försöker så är Hamilton ingen Jason Bourne, i bästa fall en trött Bond.

Jon Asp