Hämnden

Susanne Bier är en regissör som jag är glad att hon finns. Hon räds inte och hon kan. Inte minst tar hon upp svåra ämnen, moraliska dilemman, vänder och vrider, ställer frågor och lyckas för det mesta lämna till oss att finna svaren. Och, hepp, hon kikar ut över sin egen nordiska horisont och pratar om samtiden och politiken. Och döden och kärleken. Men det gör alla andra med. Det är det här att hon vågar tala allvar och göra film för vuxna som är befriande med Bier.

I Hämnden har vi Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna, som läkaren Anton, han är helgjutet bra, sensibel och sårbar, men hans persona står lite i vägen - man får anstränga sig för att se Anton bakom Persbrandt.

Anton jobbar för Läkare utan gränser, befinner sig någonstans i Afrika, i ett blodigt inbördeskrig där grymheterna är hårresande. Hemma i Danmark har Anton två söner och sin före detta hustru Marianne (Trine Dyrholm). Hon är också läkare, jobbar i Danmark i det lilla samhälle där de bor. I deras äldsta son Elias klass grasserar mobbningen. En dag börjar Christian i klassen, en svartsynt unge vars mor nyss dött. Han är ständigt arg och på tvärs med världen. Hård. Han och den mjuka, utsatta Elias blir vänner, ett illavarslande par.

Bier visar väsensskilda men parallella skeenden. Hennes berättelse handlar om val och moral, utsatthet och olika sätt att reagerar på kränkningar. Kan vi vända andra kinden till - och bör vi?

Hämnden är en grym berättelse, otäck. Jag blir berörd, men med vissa reservationer. Elias spelas fantastiskt bra men av Markus Rygaard, men varför har Christian samma surmulna ansiktsuttryck filmen igenom? Vissa andra frågetecken drar också ner helheten. Men Hämnden har typiska Susanne Bier-kvaliteter: en lätthet i berättandet, ett gediget manus och komplext trovärdiga karaktärer och frågor om ansvar och moral och mänskliga relationer. En vuxen film för vuxna människor.