Hotell Marigold

Hotell Marigold, baserad på en bästsäljare av Deborah Moggach, handlar om en samling engelska pensionärer som bortrationaliserade väljer att ”outsourca” sig själva till Indien för att ett värdigare och varmare avgångsvederlag än vad det brittiska välfärdssystemet erbjuder, nedmonterat sedan Thatcher-eran.

Nyligen visade Göteborgs filmfestival Michael Winterbottoms Indien-inspelade Trishna, en av hedersgästens mest opersonliga filmer som med höger hand blandar förenklad socialrealism med trendig Bollywoodeskapism. Även om Maddens dramakomedi inte heller är särskilt egensinnig så är den – tack och lov – mindre exotiserande än Winterbottom och därför ärligare.

Hans stora lycka är tillgången till den yttersta gräddan av brittiskt skådespelarmärke. Maggie Smith i rullstol med beröringsskräck är först inte särskilt uppiggande som fördomskatalysator, men som filmen utvecklas blir hennes syrlighet mer befriande. Tom Wilkinson, alltid sevärd, söker sin ungdomskärlek som oförlöst homosexuell, medan seniorer av båda kön hoppas återerövra sin sexualitet. Imponerar mest gör Judi Dench som nybliven änka samt Bill Nighys toffel som inte vågar ta steget ur ett tynande äktenskap.

En rörande bild infinner sig med denna elit samlad på flygplatsens gate. Den kunde lika gärna fungera som en spegling av åldersdiskriminering och avpollettering inom filmbranschen, vore det inte för att just denna ensemble fortfarande håller så hög klass och titt som tätt faktiskt får anständiga roller.

Livet på det nedläggningshotade Hotell Marigold är inte utlovad lyx men har nog med rum för att besökarna ska kunna omvärdera en och två saker på ålderns höst. Sentenser på gränsen mellan vardagslycka och ren självhjälp blandas med driven dialog. Det är förutsägbart men också ganska fint och mellan varven underhållande. Om att betrakta livet som ett privilegium eller en rättighet. Eller som Judi Denchs karaktär formulerar det i sin dagbok när den nyfunna vännen dör: har vi rest tillräckligt långt för att tillåta oss en tår?