Jarhead

Regissören Sam Mendes debutfilm American Beauty fick välförtjänt uppmärksamhet när den kom 1999.

Det var en satirdrypande, cynisk och briljant berättad historia om en medelålderskrisande man som gått vilse i en allt mer utseendefixerad och ytlig värld. Med Jarhead får Mendes arbeta med en förlaga, en bästsäljande självbiografi, och brottas med en genre som sett några få riktiga toppar men desto fler bottennapp. Och när Mendes nu gör krigsfilm är han klok nog att inte försöka efterlikna eller överträffa klassiker som Coppolas Apocalypse eller Kubricks Full Metal Jacket. I stället refererar han till dem tidigt i berättelsen och siktar in sig på att hitta sin egen berättarton. Boken Jarhead som kom för ett par år sedan är skriven av Gulfkrigsveteranen och marinkårssoldaten Anthony Swoff Swofford och det är honom vi får följa under det meningslösa vanvett som det innebär att bli skickad runt halva jordklotet för att i bästa fall undslippa att bli skjuten till småbitar. Swofford klarade sig hem fysiskt helskinnad men mentalt fick ökenutflykten långdragna konsekvenser.

Jarhead startar med att Swofford (Jake Gyllenhaal) precis som sin farfar och far tar värvning i marinkåren, varför vet han inte riktigt, han vet bara att han måste det. Snart efter utbildningen skickas hans förband till Saudiarabien i samband med Iraks invasion av Kuwait. Med dit åker bland annat befälet (Jamie Foxx) och Allen Troy (Peter Sarsgaard) som tillsammans med Swoff är navet i berättelsen. Väl på plats blir det en långdragen väntan på ett krig som aldrig bryter ut, mot en fiende som inte har ett ansikte. Här utvecklar också Mendes karaktärerna och beskriver en leda och nervös väntan bland unga pojkar som är ivriga att slåss men som inte vet riktigt varför de slåss.

- Fuck politics, säger någon.

- Let?s kill some arabs, skanderar en annan. Vissa scener är obehagliga, inte så mycket för vad som visas, utan mer för vad som sakta avslöjas i de unga amerikanernas psyken.

Fotot är briljant. Det finns scener som man garanterat inte sett i någon krigsfilm tidigare. Dock lyckas inte Mendes bli så poetisk i sitt berättande som det är uppenbart att han strävar efter, snarare är han teatral men då i ordets mest positiva betydelse. Bäst är han på dramer som likt teatern bygger på mycket dialog, de scenerna är lite för få för att Jarhead ska nå riktigt ända fram.

Jonas Henningsson