Lebanon

Förra årets guldlejonvinnare från Venedig är ett klaustrofobiskt drama som riktar uppmärksamheten mot menig, meningslös vardag. Lebanon äger nästan uteslutande rum i en israelisk stridstank under Libanonkriget i början av 80-talet. Där inne möter fyra unga män krigets brutala verklighet och absurda marionettillvaro. Famlande i mörker och begränsade till pansarsiktets våldsamma envägskommunikation tar sig soldaternas handlingar inte så mycket formen av strategisk krigsföring som kampen för överlevnad och självbevarelsedrift, utlämnade åt bristfälliga direktiv och försänkta gruppmekanismer.

Debutanten Samuel Moaz sällar sig till raden av israeliska regissörer som utifrån självupplevda krigserfarenheter tar filmvärlden med storm. Inte utan chockeffekter; när en granat når pansarvagnens skal förmår Maoz överföra den paniskt omtumlande känslan ända till biosalongen. Det konsekvent blytunga utförandet, med en direkt inbyggd dataspelsestetik, förminskas dock av visst onödigt sentiment och en beräknande krigspsykologi, där flera personporträtt gestaltats lödigare och mindre förutsägbart i andra filmer på temat. Ändå är det svårt att inte imponeras av delar, inte minst en förödande vacker upptakt. Stridsvagnen som ramas in av blå himmel och ett fritt slokande solrosfält, liksom antydandes godtycket i den stundande undergången.

Jon Asp