Poseidon en kort katastrof

Nyårsfirandet är i full gång på kryssningsfartyget Poseidon när katastrofen inträffar. En monstervåg slår med våldsam kraft skeppet över ända. De överlevande har inget annat val än att invänta hjälp och hoppas att räddningen kommer innan båten sjunker. Men alla tänker inte vänta, en grupp människor bestämmer sig för att ta sig igenom det upp och nervända fartyget och ut genom skrovet.

För att vara en katastroffilm är Poseidon föredömligt kort, enbart 97 minuter, men trots det känns den som det dubbla, och anledningen är att så gott som hela filmen vigs åt att klättra, simma, krypa och skrika. Vi får ungefär tio minuter på oss att lära känna rollfigurerna innan båten kantrar, jämför med Titanic där halva filmen användes till att etablera rollfigurer och relationer. Inte ett isberg var i sikte. Något som skapade identifikation och engagemang, utan det skulle ingen publik i världen gråta floder över Di Caprio.

Några tårar blir det knappast till Poseidon trots att det bjuds på en och annan hjältedöd även här.

Nu är karaktärsuppbyggnad visserligen inget självändamål utan det krävs att det görs bra. Och bra är inte ordet för Poseidon. På våra tio minuter får vi de vanliga schablonerna: Den modiga helylleamerikanen som inte vill se sin vuxna dotter förlora oskulden, dotterns pojkvän som vill visa sig värdig att bli en helyllesvärson, och så dottern - som inte vill någonting. Till detta har vi några smyg-MacGyvers, lite illegala invandrare och ett barn. Alltid ett modigt barn! Det är inte svårt att räkna ut vilka som ska dö och framför allt vem som ska offra sig för gruppen. Kvinnorna i filmen uträttar givetvis ingenting och är också de enda med klaustrofobi och dödsångest.

Som om det inte vore nog mossigt så är Poseidon dessutom en nyinspelning av en film från 1972. Originalet heter SOS Poseidon och nya filmen är ingen förbättring även om effekterna självklart är mycket bättre. Poseidon har kostat 160 miljoner dollar att göra, så lite oj vad häftig datorgrafik blir det. Men man kunde ändå ha önskat att någon miljon lagts på att betala en manusförfattare med kapacitet att skriva dialog i klassen över amerikanska dagsåpor. För regin står Wolfgang Petersen, mannen bakom Das Boot och Den perfekta stormen och jag förstår varför han fick förtroendet. Som vi säger i fotbollstider - han såg stark ut på pappret - men för att prata i strikt filmvetenskapliga termer - filmen blev ganska kass.

Andreas Degerhammar