Storm
Teamet bakom Storm, Måns Mårlind och Björn Stein, visade förra året med De drabbade, att man har en ny och fräsch stil i Filmsverige. En dragning mot det övernaturliga och det ockulta, kryddat med popkulturella referenser när det gäller ämnen, och ett mycket utvecklat och drivet bildspråk när det gäller filmstilen är några av deras kännetecken. Nu kommer parets första egentliga långfilm, efter flera år verksamma inom reklamfilm, tv-produktion och manusförfattande. Storm, som sedan framgångarna på Stockholm Filmfestival i höstas fått rykte om sig att vara nyskapande svensk thriller/science fiction startar med ett våldsamt mörkt parti.
Filmen kretsar kring Donny Davidsson, DD, inte utan anledning har han samma initialer och förnamn som Donnie Darko, filmskaparna har nog tittat en del på den filmen. DD är inne i mediesvängen i Stockholm, arbetar som journalist på Nöjesguiden. Hans liv går ut på att festa och beskriva den ytliga världen som han själv gärna medverkar i. Han är oövervinnelig, alltid på väg och inte mycket för att reflektera över livet. Sina kickar vill han ha på en gång, gärna genom droger eller brudar. Sina rötter i Vänersborg har han glömt bort, sin dialekt har han vässat bort efter tio år i Storstaden. I stort sett hela hans förra liv är bortskrapat, sånär som på hans bror som följt med till huvudstaden.
Brodern är patologiskt mörkrädd och socialt missanpassad, klarar inte av någonting utan hjälp av DD. Donnys dekadenta leverne förändras dock snart, då han under en stormig natt får kontakt med Lova (Eva Röse), en ung kvinna som plötsligt och mycket våldsamt dyker upp i hans liv. Jagad av ett helt följe med hitmen hinner hon överräcka honom en liten mystisk ask för att sedan försvinna undan sina förföljare. Det varglika följet hon har efter sig är anförda av Jonas Karlsson som gör den onde Man i kostym med bravur. Det märks att han tycker om att få spela riktigt sadistiskt elak. Nu börjar en jakt på Donny, som måste återvända till sitt förflutna för att lösa gåtan med asken och förföljarna.
Storm känns som att den är gjord av unga och nyfikna filmskapare som älskar mediet och som vill experimentera med dess möjligheter. De rör sig mellan serietidningsvärlden, den verkliga och mellan karaktärernas inbillade värld. Mårlind/Stein behärskar tekniken och skapar skickligt täta scener, och ibland blir det ruggigt spännande. Men när man ska presentera karaktärerna står man sig ganska slätt, där missar man mycket och hamnar lätt i ytliga klichégrepp. Sciencefiction-dystopin de målar upp kanske inte känns så där våldsamt spännande. Däremot är den psykologiska nerven vältajmad och intressant. Men storyn känns lite tunn och tillrättalagd på sina håll. Och karaktärerna blir aldrig djupare än vad man hinner utveckla i en seriestrip, vilket kanske heller aldrig var meningen. Mårlind/Stein blir trots invändningarna intressanta att följa. Något liknande det de gör finns inte i Sverige och deras friska och hänsynslösa behandling av filmmediet är efterlängtad.
Jonas Henningsson