Three Kings
DET HÄR ÄR en motsägelsefull antikrigsfilm. Den handlar om grupp soldater som i Gulfkrigets slutskede beger sig ut i öknen för att leta efter guldtackor som Saddam Hussein stulit av Kuwait i samband med ockupationen där. De konfronteras hela tiden med krigets effekter: sårade soldater, deformerade kvinnor och barn, torterade rebeller och masslakt på civilbefolkning. Som överblick av modern krigföring ger Three Kings en kuslig inblick i 1990-talets datoriserade militärspel. Till det kommer filmens humanism: Archie Gates, gängets ledare, räddar i slutet rebeller undan Hussein, av vilka en är en liten flicka som fått sina armar brutna. Kameran registrerar, men värderar inte övergreppen. I sådana stunder är Three King sevärd och lyhörd för mänskliga rättigheter.
Men David O Russell har svårigheter att avgöra vilken slags film han vill regissera: krigsfilm, politisk satir, militärfars eller symbolisk saga. Han zappar mellan olika genrer och stilarter för att berätta sin historia. Ibland är det bisarrt, som då närbilder är tagna inne i kroppen på en soldat i avsikt att visa resultatet av kulor som dödar. Lika diskutabel är filmens syn på USA:s agerande som politisk Bror Duktig. I filmens inledning är Three Kings kritisk mot president Bushs tvivelaktiga militära hållning, men i finalen är Amerika världens frälsare. Den är likväl inte lika moraliskt tvetydig som Robert Altmans satir om Vietnam i Mash (1969). Three Kings tar, trots formkaos, krig på allvar.