Varannan vecka

Årets två första svenska filmer, Min frus förste älskare och Varannan vecka, har en hel del paralleller. De är båda relationskomedier om vuxna storstadsmänniskor som på olika sätt hamnar vilse i sina relationer och liv.

Klassiska förvecklingar följer så i historier som tar tvära kast. De är båda inspelade på Söder i Stockholm. Så långt likheterna. Men filmerna har också väsentliga skillnader. Min Frus första älskare hade en politisk underton vilket man inte kan anklaga Varannan Vecka för att ha. Här är det snarare det personliga självförverkligandet som står i centrum. Dess bärande idéer och psykologiserande är helt igenom moderna.

Det personliga självförverkligandet och tankar kring den egna personen, vem man är, ligger i vägen för och skapar problem med att inte räcka till tidsmässigt och emotionellt för sin familj och sina vänner.

I Varannan vecka kretsar handlingen kring två bröder som också är verkliga bröder. Pontus (Felix Herngren) är den yngre till synes mer ansvarslöse som lever i en varannan vecka tillvaro. Ena veckan träder han in i rollen som ansvarstagande och mogen förälder medan han den andra veckan lever ett så ansvarslöst singelliv som möjligt. Pontus är en känd reklamfilmregissör och så olik sin bror det bara är möjligt. Storebror Jens (Måns Herngren) är läkare och stabilt gift sedan 20 år.

Nu är saker självklart inte så enkla som de ser ut att vara. Jens är inte den stabile familjefadern som han utgett sig för. Det räcker med en antydan från hustrun om att allt inte stått rätt till mellan dem för att hans värld ska falla samman. Och Pontus kanske har betydligt mognare sidor än vad som kommer fram i hans dekadenta leverne. Pontus är motorn i berättelsen, Jens karaktär den som ger historien tvära kast. Men för att de båda brödernas liv ska hålla att dissekeras behövs det också starka motspelare. Och kvinnorna i deras liv är verkligen det. Cecilia Frode, Anna Björk och Anja Lundqvist är helt rätt namn för att fylla ut de karaktärerna.

Som så ofta i Måns Herngrens och Hannes Holms filmer bygger komiken på igenkännelse och regissörsparet har under många år utvecklat den här typen av komedi till att bli något av deras adelsmärke. Vardagssituationer ställs på sin spets och relationer tar tvära kast. Nu har man också med sig Felix Herngren och Hans Ingemansson i ett delat regissörskap vilket känns lite onödigt, men tonen när det fungerar som bäst är definitivt den vi lärt oss känna igen hos Herngren/ Holm.

Det genomgående uttrycket i filmen är ?jag känner att ...? i karaktärernas eviga ältande om sig själva. Och visst finns det ett Allenskt anslag i den ständiga dissektionen av betydelserna i de egna känslorna även om regissörstrojkan absolut inte når upp till de neurotiska höjderna.

Man säger själv att tanken var att skapa en slags svensk Notting Hill-miljö och det lyckas man ganska bra med.

Att återanvända reklamfilmsavbrotten i berättelsen som man gjort tidigare känns inte längre så upphetsande och att planka hela idén till slutscen från nämnda film känns lite tafatt även om det samtidigt är ett av de mest konventionella filmsluten i den här genren.

Jonas Henningsson