Visuellt lystmäte

När första filmen om Tron hade premiär 1982 fick den ett blandat mottagande, kanske beroende på att den kommande verkligheten den framställde och diskuterade inte riktigt köptes av publiken. Men ganska snart blev den en favorit bland arkadspelare och sci fi-fantaster. Visuellt var filmen svårslagen, det såg onekligen häftigt ut med alla färger och framställningen av en digital värld som på den tiden inte alls hade nått dit den nått idag. När man nu ser tillbaka på filmen är det enklare att förstå de komplicerade digitala systemen och den virtuella verklighet som den diskuterar. Steven Lisberger som både skrev och regisserade den första Tronfilmen står nu som producent. Bruce Boxleitner och framförallt Jeff Bridges återupptar sina roller nästan trettio år senare.

Uppföljaren Tron: Legacy kommer alltså nästan trettio år senare, vilket är det längsta gapet för en uppföljare i filmhistorien. Den fortsätter lägga krutet på det visuella. Den digitala världen ser fortfarande bra ut, inte minst i 3D. Det är en sofistikerad värld nye regissören Joseph Kosinski målar upp. Kevin Flynn (Jeff Bridges) har varit försvunnen i sin egenskapade värld sedan många år. När sonen Sam (Garett Hedlund) börjar undersöka pappans plötsliga försvinnande dras han in i Trons digitala värld där hans far vistats sedan han försvann. Men att fly från den värld som Kevin själv skapat blir inte enkelt. Tron har blivit mycket mer utvecklat och sofistikerat, precis som den digitala tekniken. Hjälp får Sam av krigaren Quorra (Olivia Wilde), men tiden är knapp för den vårdslösa färden genom cyberrymden i jakten på en portal ut.

Mest misslyckas Kosinski med att ge regi till skådespelarna. Det är förvånande hur uddlöst rollfigurerna framställs. Garett Hedlund är för okarismatisk för att fylla en av huvudrollerna och när inte ens Jeff Bridges lyckas uppbåda den nödvändiga energin och nerven blir resultatet lidande.

Om filmen visuellt är intressant är den desto tommare tematiskt, handlingen är sekundär. Men det räcker ganska långt med att titta och inte minst lyssna till Tron. Den inledande hisnande scenen sätter tonen, ackompanjerad av tät stämningsskapande musik av Daft Punk som gjort ett av årets bästa soundtrack. Det är också av den sorten filmmusik ska vara, spelas musiken för sig själv försvinner flera lager, det synliga förstärker det man hör och tvärtom. När de sista tonerna tystnar är man helt säker på att man får höra och se mer av Tron.

Jonas Henningsson