Det kittlas ju

Till slut hade allt rasat.

På årets 364:e dag var det dags att börja om.

Det var dags att tänka 4–3–3. Och att le.

Det kändes som att 2013 tog slut redan där i november. Först försvann Öster, sedan försvann Brasilien-drömmen. Sedan var det svårt att hitta fotbollsglädjen.

Fotbollsbloggen drog sig undan för vinteride. Noterade dock att det blåste friskt där utanför. Det Öster-bygge som sett så stabilt ut, som vi hyllat till höger och vänster, hade visat sig vingligare än väntat. När Helsingborg norpade Roar Hansen började det långsamma raset, som nu accelererat bortom kontroll. Vi får förstås aldrig veta hur herr Hansen klarat sig med Öster i allsvenskan. Det finns en (liten) möjlighet att det inte hade gått bättre på planen. Däremot är jag helt, helt säker på att det sett annorlunda ut vid sidan av. Ett Hansen-lag hade inte så lealöst tillåtits lunka rätt ner i avgrunden.

När Öster nu drattat ner där utbröt den stora paniken. Ryggraden drog, arkitekten drog, medhjälparen drog. Till slut var Andreas Thomsson väldigt ensam kvar.

Jag skrev att han verkade som en vettig nödlösning i december 2012. I december 2013 hade vettet för länge sedan försvunnit. Nu handlade allt om kritik. Kritik från spelarna, kritik från media, kritik från supportrar. Den nya sportgrupp som gripit makten i kaoset verkar också ha varit kritisk. Läget var kritiskt. Det fanns till slut bara en vettig lösning.

Lösningen var nödvändig, det hade varit dömt att misslyckas att gå in i superettan med en så impopulär ledare. Men den kom i senaste laget. Spelatruppen har redan urholkats, två månader silly-säsong har slösats bort. Seghet som kunde ha straffat sig. Kunde ha.

För när Öster ännu en gång välkomnade oss, för att säga hej till en ny tränare, traskade Roberth Björknesjö in i lokalen. I början var svaren ganska korthuggna. Kanske var det nerverna, presskonferensen hade ungefär samma besökssifrra som en genomsnittlig BP-match. Men han skulle komma igång.

40-årige Björknesjö kommer med goda referenser, fina meriter. Han har jobbat i det lilla, i det tysta. Nu lämnar han storstaden, för den lite större scenen. Ett gnälligt, fattigt Öster. Som ändå borde ha bättre på-sikt-förutsättningar än Brommapojkarna. Den nye tränaren är van vid små resurser, att utveckla, att ta vad han haver. Att stå vid det han tror på.

Han är en övertygad 4–3–3-fundamentalist (det ska inte bli 4–5–1), vilket spontant känns spännande. Och rätt för det här laget. Efter pk:n var Denis Velic framme och hälsade, Björknesjö skulle ringa honom när han fick tid. När kaptenen gått (han påstod att han skulle till gymmet) pratade tränaren om att Velic skulle passa perfekt in i det systemet. Han ville förstärka den defensiva mitten, tyckte sig ha tillräckligt i ladorna framåt. Och så var det ju det där lilla problemet med målvakten (där ska det finnas en lösning på gång).

Det är en speciell tränare Öster sajnat. Bara en sån sak som att han var ledig. Han slutade självmant i succé-BP ("folk tyckte väl man var lite halvkoko"), han hade egentligen tänkt jobba med sitt försäkringsbolag nästa år. Kändes det inte helt rätt med fotbollen kunde det lika gärna vara.

Återigen, spontant känns det här väldigt kittlandet. En positiv kraft, en glädjespridare, en talangutvecklare, en taktik-troende. En tränare som till och med ska flytta till Växjö i sommar. Det var inte i går.

Det finns hopp om morgondagen. Det finns också gott om brasklappar, vi har varit här förut, till och med när Giles Stille presenterades inför 2007 kändes det positivt (det var för övrigtPeter Wibrån som skulle assistera även då ?). Ändå känns det inte som samma procedur som i fjol. Det kändes 2011, det kändes som att minnesbilderna av Hasse Backe och Roar Hansen smällt samman i den här blonda gestalten. Till en ljus framtidsvision.

Säsongen 2014 började den 30 december 2013. Det var på tiden.