Hundliv

Jag kan verkligen älska den här nya hamrénska allt-är-möjligt-mentaliteten, positivismen, kramande, leendena i landslaget. Men jag kan också bli lite orolig. Det var en sak att köra över Skottland C, det var en annan att slå ett Ungern som ändå verkar vara lite på G. Men det är ytterligare en helt annan sak att möta världens näst bästa lag, med världens bäste (tror jag). På bortaplan. Ett lag, ett land som inte heller brukar dras med bristande självförtroende.

Vi dras med en brist på rutinerat mittförsvar (efter en oerhört orutinerad satsning mot sanmarinska smalben). Vi får hoppas att Andreas Granqvist spelar som han brukar i Groningen. Själv hoppas jag att han gör som en annan ex-HIF-mittback, i en annan prestigematch. Inför VM-premiären mot England 2002 var det Patrik Anderssons skada som störde nattsömnen. In kom Andreas Jakobsson . Han blev kvar.

Men åter till oron. Jörgen Lennartsson har mycket gemensamt med Erik Hamrén . Nu har han en monumental malmöitisk uppförsbacke att bestiga, efter raset i Alplandet för några dagar sedan. Lennartssons lag kan mycket väl göra tre mål på Swedbank Stadion. Men kan det verkligen hålla nollan? I och för sig har större under skett i U21-kvalsammanhang – Lennartsson vet. Han som brukar betona att svenska lag alltid trivs som underdog. Något som är värt att minnas innan man börjar gläfsa allt för mycket nere i Amsterdam.