Inget är klart, allt är över i halvtid

2–0.

4–0.

3.

43.

När Offsides spelarkrönikör, HBK-mittfältaren Peter Nyström , skulle jämföra de 16 superettanlagen med de 16 EM-lagen blev Degerfors Polen. En smart liknelse (du gillar dem, men det räcker inte riktigt). Öster var mer givet – Spanien.

De rödblå har varit rödgult överlägsna hela vårsäsongen. Två lag som för inte så länge sedan sågs som ständiga förlorare. När Öster var i allsvenskan senast (2006) åkte Spanien i VM-åttondelen (det var senaste gången Sankt Iker släppte in ett utslagsmatchmål) och ingen höjde på ögonbrynen. När Spanien tog EM-guldet 2008 låg Öster tvåa i söderettan, bakom Trollhättan. När Spanien tog VM-guld för två år sedan var det "en jätteskräll" att Öster samma helg bortaslog Ljungskile i superettan.

Nu möts kurvorna. En konstant hög, en stigande.

I Kiev, på den uppiffade Olympiastadion, skrevs historia. Italien orkade inte hålla emot armadan. Några magiska fotbollsmoment, 2–0 i halvtid, lite blå otur (eller dumdristighet) och så var det över. Verkligen över. När det som bäst behövdes visade Spanien exakt vad man var kapabelt till. Xavi och EM-kung Iniesta visade det. Till och med Torres var på G. Då är det ingen som stoppar den här frustande tjuren till landslag.

Kvar finns bara frågan var det rankas bland tidernas största. Det är långt däruppe någonstans, som Han i Landskrona sa, det kommer att dröja tills vi ser dess like.

Överhuvudtaget har de stora fotbollsturneringarna blivit lite som tennis grand slams. Högkvalitativa favoriter, på en annan nivå, som står hela vägen. Det blir allt svårare för skrällarna att komma till tals i slutomgångarna. Ändå blev det inte finalen alla trott på, Tyskland vek åter ned sig när det gällde. Plötsligt var styrkan – trivseln och mysigheten – en svaghet, plötsligt saknades den där tjurigheten. Italien överträffade sig själv, Portugal gjorde det nästan. England och Frankrike har stora problem, av motsatta anledningar. De tre lejonen vill, men kan inte, spela fotboll. De blå kan, men vill inte.

Holland hade åter blivit Holland. Övriga medelstora länder gjorde sig inte besvär. För tredje turneringen i rad gick inget värdland vidare. Att Sverige var med är nästan bortglömt redan. Så vi släcker ner det här EM:et med en reprisbild, med Casillas och pokalen och ett rödgult glädjetjut.

Och i lördags , medan det laddades för fest långt där borta i öster, var det sista dagen på jobbet för Öster. Sista dagen före semestern. Du vet precis hur det är själv. Först tänker du "i dag ska jag verkligen få mycket gjort, så att jag kan lägga mig i hängmattan med gott samvete". Det går över snabbt. Allt eftersom dagen går börjar du titta mer och mer på klockan. Är det inte semester snart? Nu då? Nu då?

Öster började med en spansk kvart, Denis Velic hittade Mario Vasilj och one-nilj to the Öster. Sedan orkade man inte hålla i det, Degerfors fick komma in. Eller ställa sig på tröskeln i alla fall. För precis som med Spanien glöms Östers starka försvar ofta bort när framgångarna ska förklaras. I lördags var det rödgult ramstarkt. Att Degerfors fick ha en del boll gjorde inte så mycket, Öster hade bra kontroll ändå, det hände ingenting. Velic var inte mycket inblandad i spelet, men när han involverades var han iberiskt effektiv. En sista uppryckning på slutet, till slut kunde Öster gå på semester med väldigt gott samvete.

Med en tabellrad som saknar motstycke, som är svår att greppa. Med ett ledarlag i superettan som är omöjligt att stoppa. Och fånga.

Snart ska historia skrivas på den ännu ouppiffade Värendsvallen. Två ynka matcher kvar, sedan är framtiden här. Augusti blir nostalgisk, september lär handla om allsvensk planering. Inget är förstås klart, samtidigt är det redan klart. Kuno har en jättefördel, han och tränarna kan redan nu börjar fundera på vad som behöver köpas till nästa år. Jag tror inte man ska mixtra för mycket med framgångsreceptet, inte undervärdera det här laget, inte riskera för mycket ekonomiskt. Den passningstrygghet som finns i dag går inte att köpa för pengar. I alla fall inte i Sverige.

Spanien fick en tråkstämpel på sin väg till EM-guldet. Några har ibland försökt trycka dit en turstämpel på Öster. Tur med sena mål, tur med skador. Men det är som Jocke Björklund sa när vi pratade om talangutveckling, "ju mer du tränar, desto mer tur har du". Du orkar, du håller. Öster har till exempel mer än dubbelt så många poäng som Hammarby. Det är inte tur, det är inte otur. Lika lite som tre titlar i rad. När vi rusar ut på sommarlov står siffrorna kvar där på tavlan, de finns där om vi behöver påminnas om en väldigt vacker vardag, om verkligheten, om sanningen:

Tre titlar.

43 poäng.

En röd sommar.