Koma-tecken (och något utropstecken)

– Komafotboll.

Tyckte en lagom road Roar Han Sen .

Det är lätt att skrämmas av kraven som den här Österårgången har på sig. En arena ska fyllas, en ekonomi ska styras upp. Det är lätt att tro att truppen har en väldig extern press på sig.

Men reaktionerna efter Falkenbergsfajten skvallrade om att den största pressen lägger spelare och tränare på sig själva. De interna kraven är högre än takbjälkarna i Tipshallen. Fjolårets självförtroendefyllda fotbollssäsong gav mersmak, mycket ville ha väldigt mycket mer. Öster har vaknat. Det var koma-kommentaren ett tecken på.

Och för att inte vara vid medvetande klarade sig Öster bra. För att vara Öster var det sådär. Det tidigare så hyllade försvarsspelet föll ibland ihop, mittfältet tappades i början, Anton Henningsson tog inte sin chans,Andreas Wihlborg slog bort väldigt mycket (innan han slog in 2–1), Alexander Nadj boxade lite vilt och Freddy Söderberg förvaltade inte när Velic bjöd på en straff.

Men oavsett hur mycket Stidsvigssonen baissade den här matchen fanns det ju ändå tecken på liv.

Som Patrik Bojents passning, den som borrade sig igenom hela Falkenberg. Den som gav Kevin Amuneke möjlighet att visa kyla (sedan visade han inte alls mycket mer).

SomJonas Hellgrens fina jobb (inte ens Hansen kunde baissa honom) som offensiv mittfältare.

Som Denis Velics vilja, hans lyft efter en mindre lyckad start.

Som Stefan Karlssons självförtroende.

Som tre (snygga) mål.

Och som besvikelsen som dröjde sig kvar på konstgräset, medan folk vankade hemåt nöjda med en seger mot en seriekonkurrent. Det är en månad kvar. Det ska inte se för bra ut. Nu.