Svansen mellan benen

Ett hundliv var det, ja. En livlig Huntelaar . Hell in Holland. Skäll, slokande öron, en kväll när unga hundar fick lära sig hur det känns att sättas på plats. Du kan inte ge snidaren Sneijder ett lillfinger. Definitivt inte visa hela strupen. Då hugger han direkt.

Sverige var precis så där gläfsigt som man fruktat. Holland? Hur svårt kunde det vara? Jag skrev det i går, Ola tjatade om den överdrivna optimisten hela eftermiddagen, Chefen plockade fram statistiken som redan då förklarade den kommande förlusten. Kvällstidningarna sjöng en annan visa.

Sedan började klagosången. Mittfältsslarv, vilt stötande mittbackar, inkast som gav uppstötningar, frånstötande misstag som var talrikare än TV4-fejorna i rutan just nu, ett Holland som på något vis alltid lyckas råka trampa på liggande svenska spelare, som trampar på framåt när minsta lucka blottar sig. En Toivonen som inte tog chansen (hade han gjort vad han skulle hade Anders Svenssons passning redan varit klassisk), ett Blå(vitt)gult som annars inte skapade något förrän vicevärldsmästarna började tycka synd om dem. "Sverige har ju dominerat helt sedan Holland gjorde 4–0" (eller något liknande) tjoade TV4-kommentatorn . Det gäller att se det positiva.

Det gäller också att se nyktert på det här. Gruppsegern är körd, vi har en bortamatch i Budapest kvar och två möten med Finland, som förmodligen har en ny förbundskapten då (det finns alltid de som har det värre). Försvinner det där hamrénska självförtroendet i laget kan det bli nog besvärligt.

För säkerhets skull är också en landskamp mot Tyskland inplanerad i höst, för att ytterligare höja självförtroendet. Vi var chanslösa mot de allra största (Spanien) under Lagerbäck, vi var chanslösa mot de näst största i kväll. Vi kanske en gång för alla ska inse vår plats i fotbollsvärlden. I alla fall inte försöka ta några genvägar till toppen.