75 armhävningar senare

På vägen hem från Ängö igår kväll strax efter åtta, mötte jag ett gäng flåsande handbollsspelare som var ute och sprang i blåsten. Jag sträckte ut en hand och fick en five med Knoen som genast gjorde att det började klia i handbollsfingrarna (det faktum att jag inte rört mig på ett par veckor kan också ha bidragit till mitt plötsliga intresse). Jag sprang hem, bytte om och tog mig bort till sporthallen för att höra om jag inte kunde delta i dagens träning.

75 armhävningar senare började jag förstå varför jag inte hade tränat på ett tag. Dock tycktes ingen annan klaga så jag hade inget val än att pumpa på. Och det märktes väl överlag ganska tydligt att jag låg några månader efter grabbarna rent fysiskt. Jag kände mig pigg ungefär tio minuter in på träningen till fotbollsuppvärmningen var slut. Då var jag helt färdig, men jag försökte febrilt hålla fasaden uppe. Jag kunde ju inte gärna klaga med tanke på att de andra knappt såg ansträngda ut och ändå hade dundrat fram längst med Systraströmmen bara några minuter tidigare.

Men tyvärr var det lite för lite spel mot mål inblandat i träningen för mitt tycke. Jämfört med träningarna jag upplevde i Alstermo, var det här rena rama försäsongsträningen. Jag vill spela! Och ska jag var ärlig så tror jag att laget skulle må bra av det också. Kalmar har jättebra potential i år men man måste höja sin lägstanivå om det ska räcka hela vägen fram. För att göra det tror jag att man behöver man lita mer till sitt grundspel och då måste man börja spela mer på träningarna.

Om jag fortfarande är välkommen efter all kritik jag häver ur mig, återstår att se. Faktum kvarstår att jag tycker det är kul att få rasta kastarmen ibland så jag kommer fortsätta fråga coach om jag får delta på träningarna någon gång ibland.