Pojkar i kostym, syrener som blommar

Man blir ganska hårt präglad av sin uppväxt och skolgång. Fortfarande tycker jag att det är lite konstigt att man inte har någon skolavslutning i det här som kallas vuxenlivet, att man "går på semester" bara så där en fredag och sen kommer man tillbaka ett antal veckor senare, men någon Blomstertid är det inte tal om. I alla fall inte så länge man inte går på barns skolavslutningar och så.

Men jag har varit lyckligt lottad och fått gå på ett antal studentfestiviteter de senaste åren när jag jobbat som Ungredaktör och lärt känna massor av fantastiska människor (hej alla som jag varit dålig på att höra av mig till, tänker på er!).

Och det är ju tyvärr likadant varje år, klumpen i halsen kommer när man står där på Katedrals skolgård. Studenten är något speciellt. Sorgsenheten över något som aldrig kommer tillbaka, det pirrande i att så mycket nytt kan hända. Och så mycket glädje och känslor på en och samma skolgård. Jag gillar det.

Även om det är riktigt jobbigt ibland, när man letar och letar och inte hittar folk.

Hur som helst, i morse vid åttatiden släntrade fyra unga Teknikum-män i svarta kostymer i morgonvärmen förbi Norrtullskolan, med sina champagnekassar i handen, och det kändes sorglöst och fritt och samtidigt var de så fina i sina kostymer, man såg på dem på sättet de gick att själva tyckte det, att de inte brukade gå just de fyra i kostym tillsammans och de insåg nog att det inte är så ofta de kommer att göra det igen.

Syrenerna blommade i kanten av parkeringsplatsen och inte blir en morgon så mycket vackrare än så.