Stora fotbollskänslor

Tittade nyss på inledningen av Holland-Argentina-matchen. De filmade de där spända minutrarna i spelargången precis innan matchstart. Domarna, spelarna på rad, fotbollsknattarna i gult och rött. Längst fram, bredvid Hollands målvakt van der Sar (som för övrigt gör sin 112:e landskamp i kväll och därmed slog något rekord vad jag förstod), stod en tjej som såg ut precis som hela stämningen var där: Nervös men upprymd förväntan. Hon drog i händerna, tuggade på läppen, samtidigt som hon inte kunde hålla leendet borta.

För man fattar ju. Vilken grej ändå att få gå in på en så stor stadion, fullsatt på läktarna, oranget (ha, där var det där ordet igen!) och blåvitt överallt, och hålla handen med Hollands målvakt. Man kan inte göra så jättemycket fel, men ändå tänker man nog precis på allt man kan göra fel. Glömma att gå med när de andra går eller något sånt.

Men det gick jättebra.

Och just i de där ögonblicken blir man nästan förbannad på de som säger att fotboll, det är väl bara att springa efter en boll och inget att bry sig om.

Alltså, när fotboll är som bäst är det sammanhållning, laganda, glädjerus, gemenskap, urladdning, någon slags positiv nationalism och stolthet, lycka.

Och även om allt är konstruerat, påhittat, kring en fjuttig boll spelar det ingen roll.

Känslorna är väl lika stora för det?

Sen är det klart att jag vet att fotboll kan vara huliganism, pengar, snikenhet, unken nationalism och massa annat.

Men det tar vi en annan dag.

Härligt förresten att Henke Larsson fick göra mål i går. Även om det var knappt att det var han, härligt var det ändå.

För det är ju så med fotboll också, man gillar vissa spelare utan att kanske vara så underbyggd hela tiden. Det får vara så också.