1960: De första kvinnliga prästerna
Efter andra världskriget ställdes krav på att alla statliga tjänster skulle vara öppna för både män och kvinnor och en utredning tillsattes som skulle undersöka vilka möjligheter det fanns för att tillåta kvinnor att bli präster. I den rapport som presenterades framgick det att det egentligen inte fanns några hinder för kvinnliga präster, förutsatt att det fanns en manlig präst i den församling de skulle tjänstgöra. Det fanns emellertid en rädsla för att kvinnoprästfrågan skulle splittra kyrkan och beslut i frågan sköts därför på framtiden. Ett lagförslag om att tillåta kvinnliga präster avslogs av kyrkomötet 1957 men då regeringen följande år lade fram en proposition i riksdagen, där man föreslog att kvinnor skulle vara behöriga att inneha prästtjänster, antogs förslaget. Den 10 april 1960 vigdes Sveriges tre första kvinnliga präster och följande dag rapporterade Smålandsposten om de högtidliga ceremonier som ägt rum på tre platser i landet.
Tidningen konstaterade att Sverige nu fått sina tre första kvinnliga präster och att de lokaler där vigningarna ägt rum varit till bredden fyllda av folk. De kvinnor som vigts till prästämbetet var fil. dr och teol. kand. Margit Sahlin, teol. kand. Elisabeth Djurle samt teol. kand. Ingrid Persson. De högtidliga ceremonierna hade ägt rum i S:t Katarina stiftelsens kapell i Österskär, i Storkyrkan i Stockholm och i Härnösands domkyrka. Prästvigningen hade kunnat ses av tv-tittare över hela landet.
I närvaro av gäster från när och fjärran förrättade ärkebiskopen vigningen av Margit Sahlin. En högtidlig procession, med den kvinnliga prästkandidaten främst, skred värdigt fram till altaret. Hon bar den ämbetsdräkt som speciellt tagits fram för kvinnliga präster. Ärkebiskopen höll tal, bibelord lästes och den blivande prästen bekände sin kristna tro. Skribenten berättade att hon läste trosbekännelsen med en svikt i rösten som bådade gott inför hennes stundande förkunnargärning. Sedan hon avlagt prästlöftena överlämnade ärkebiskopen prästbrevet och därpå följde ett samkväm med många tal och gåvor. En gäst överräckte en kalk till den nyblivne prästen.
Elisabeth Djurle var med sina 30 år den yngsta av de kvinnliga prästkandidaterna. Artikelförfattaren beskrev hur hon, liten, späd och djupt rörd och iförd vit mässkjorta vandrade uppför mittgången i Storkyrkan i Stockholm för att vigas. Biskopen höll ett tal där han bad Gud skydda, stödja, bevara och glädja den nye prästen.
I Härnösands domkyrka var det Ingrid Persson som tyst, ödmjukt men fullt tydligt avgav prästlöftena. Efter akten fick hon ett hjärtligt mottagande utanför kyrkan, där släkt och vänner samlats för att hylla henne.
Alla var emellertid inte lika glada över att Sverige fått sina första kvinnliga präster. I Lund hade några teologie studerande anordnat en sorgevaka i Laurentiistiftelsens kapell. I en intervju sa en av deltagarna att de samlats till sorgehögtid med anledning av den svenska kyrkans avfall. Laurentiistiftelsen hade låtit meddela att den inte stod bakom vakan utan förklarade att kapellet stod öppet dygnet runt för att vem som helst när som helst skulle kunna komma in och hålla enskild andakt. Smålandsposten avslutade reportaget med att meddela att sorgevakan pågått under hela söndagsförmiddagen.
Motståndet mot kvinnliga präster fortsatte och särskilt hårt var det i Göteborgs och Växjö stift. Det dröjde ända fram till 1969 innan Ingrid Svensson som första kvinna prästvigdes för Växjö stift. Idag betraktas motståndet mot kvinnopräster inom svenska kyrkan som ett arbetsmiljöproblem och den blivande präst som inte kan tänka sig att tjänstgöra tillsammans med kvinnor blir inte prästvigd. I juni 2014 fick Sverige sin första kvinnliga ärkebiskop då Antje Jackelén vigdes till kyrkans högsta ämbete. Vem hade kunnat tro det när de första kvinnliga prästerna vigdes på palmsöndagen för snart 60 år sedan?
