Fel fokus i skoldebatten
Den kommunala skolan står ofta som förlorare i konkurrensen och ökad driftmångfald har inte bidragit till en positiv utveckling där. Som vanligen vid valfrihetsreformer missgynnas socialt utsatta grupper. Skolans roll som ett sammanhållande kitt i samhället ska inte förbises. Friskolan får inte bli en flyktväg för medelklassen bort från övriga samhället. Vi lever i dag i ett annat samhälle än för tjugo år sedan. Inte minst beroende på migrationen som i hög grad påverkar också skolan.
Det krävs en mängd åtgärder för att återupprätta den svenska skolan. Alltifrån att skapa förutsättningar för studiero i klassrummet till obligatoriska val av skola inom ramen för ett valfrihetssystem.
Ett förbisett huvudproblem med friskolereformen utgör den negativa spiral som drabbar kommunala skolor när man där tappar elever till friskolor. Resurser tilldelas per elev och omställningen till ett mindre format går trögt och ineffektivt. Därmed drabbas skolan dubbelt av mindre resurser trots att man har kvar de elever som kräver extra insatser. Karlskrona kommun har dokumenterat det förhållandet i en revisionsrapport.
Friskolan kritiseras inte sällan för att man i vinstsyfte har större klasser, färre behöriga lärare, saknar bibliotek etcetera. Här missar man poängen då den stora ekonomiska potentialen utgörs av fler undervisningstimmar per lärare. Den kommunala skolan har i avtal med lärarfacken avsatt en fjärdedel av arbetstiden i närvaroplikt till ineffektiva teamarbeten. Friskolan är inte bundna av sådana restriktioner utan kan avdela mer tid till kärnverksamheten, det vill säga undervisningen i klassrummet. Där finns pengarna!
Friskolereformen behöver en översyn, men den stora utmaningen är fortfarande att få den kommunala skolan över lag att fungera bättre. Det är då fråga om reformer för bättre lokalt ledarskap, större lärarauktoritet, kunskapsfokus och studiero i klassrummet snarare än avveckling av friskolor och förstatligande.
Bengt Wellermark
