Insändare: ”Ett större och modernare sjukhus hade inte hjälpt mig”
I början av året ramlade jag. Krossade ett antal revben och bröt ett nyckelben. Oturligt nog hade jag en svår hosta samtidigt. Morfinet jag fick mot den hemska värken kom upp igen. Sämre har jag aldrig mått.
Tappade åtta kilo, tvingades tillbringa nästan all tid i sängen. Jag bor ensam och hade svårt fixa mat. Den redan tidigare taskiga hörseln blev ännu sämre.
Ett antal gånger har jag ändå lyckats ta mig till Capio Vårdcentral Hovshaga och vilken underbar personal de har där! Har fått hjälp av sjukgymnaster och tror de skickat mer än ett dussin prover av blod och andra vätskor för analys.
I mitten av maj fyller jag 85 om jag lever. Jag har varit en stark man och som pensionär jobbat lite ideellt hos 4H, täljt gubbar, haft kolonilott på Östrabo, varit medlem i Blå Stjärnan och deltagit i seniorbuggen på Jivers. När allt det där plötsligt blev omöjligt brakade kroppen helt enkelt ihop. Jag blev till en stabbig gammal gubbe på bara ett par månader.
”Jag beundrade och beskådade hur välvårdat allt var; inte en en trasig bit matta, nästan som nymålat, och kliniskt rent. Men helt tomt alltså.”
Men så till lasarettet: I torsdags i förra veckan fick jag en kallelse till MRT-röntgen, med undersökning redan under lördagen, två dagar senare. En av mina favoritläkare på Capio hade fixat remissen. Klockan nio klev jag in i den enorma entréhallen på CLV. Inte en enda varelse syntes till, receptionen och kafeterian stängda. Under hela vägen till röntgenavdelningen såg jag inte till någon personal eller besökare. Och samma sak gällde när jag var klar och lämnade. Jag beundrade och beskådade hur välvårdat allt var; inte en en trasig bit matta, nästan som nymålat, och kliniskt rent. Men helt tomt alltså.
Det som slog mig var: Behöver vi ett nytt lasarett? I så mycket utrymme skulle man lätt kunna köra tvåskift, som man gör på många andra arbetsplatser. Finns det över huvud taget behov av mer kapacitet? Om det är brist på personal; utbilda och ge dem bättre villkor så löser den saken sig.
Kameran jag fick åka i verkade fin. Hur diagnosen ser ut blir en fråga som läkaren tillkännager om ett tag. Men ett större och modernare sjukhus hade inte hjälpt mig. Den saken är säker.
Tiderna är oroliga och tittar man på hur det ser ut med sjukvården där krigen härjar så föreslår jag att vi ligger lågt med nytt lasarettsbygge. Kanske kan man rigga till en specialavdelning för någonting i gamla kommunhuset om det är trångt på CLV?
Alf Peterson, Växjö
