Insändare: ”Vart tog politikernas fagra löften om öppna hjärtan vägen?”
2015 är ett år som kommer att gå till historien. Det var då som den stora flyktingströmmen kom till Europa. Sverige var ett av de länder som tog emot många unga ensamkommande killar från bland annat Afghanistan.
Politikerna uppmanade då svenska folket att öppna sina hjärtan och de lovade också att Sverige inte skulle bygga några murar.
Efter att ha tvingats lämna sina familjer och dödshot och fly över Medelhavet i en ranglig gummibåt tog killarna sig genom Europa och många hamnade i Sverige. Under resan hade de sett många drunkna och andra hade senare under flykten misshandlats och våldtagits.
Väl i Sverige var det många familjer som öppnade sina hjärtan och tog hand om en eller ett par av dessa traumatiserade ungdomar. De blev en extra son och bror i den nya familjen.
Nu har 8 år gått sedan de kom. De har gått i skola, har klarat en yrkesutbildning och har fasta jobb, tagit körkort, skaffat bil och egen lägenhet. Många har alltså kämpat oerhört och också fått ett permanent uppehållstillstånd här.
De kan pusta ut men lider med sina vänner som fortfarande väntar på beslut från Migrationsverket.
Trots att många av dessa har utbildning och fasta jobb väntar de fortfarande. Tilläggas kan att jag pratar om skötsamma ungdomar som aldrig haft något otalt med polisen.
”Är det detta Sverige vi vill ha?”
Plötsligt dimper ett beslut ner i brevlådan och de får fyra veckor på sig att lämna Sverige. Denna veckan fick en ung man ett sådant beslut. Han har aldrig varit i Afghanistan utan föddes i Iran. 2012 kom han med sin familj till Sverige. En bror har tvingats fly vidare till Frankrike medan mamman däremot har fått uppehållstillstånd här och bor med två unga söner.
Hur kan man tänka sig att denne yngling ska åka till Afghanistan? Han har aldrig varit där och har inga anhöriga som kan hjälpa honom där. Han har aldrig praktiserat islam och sedan flera år är han uttalad ateist. Han har en gymnasiell yrkesutbildning och fast anställning. Han betalar skatt som alla andra anställda och vill bara ha lugn och ro efter 12 år i Sverige.
Vilken svensk medborgare skulle finna sig i att under 12 år vänta på ett beslut från en myndighet? I detta fall är det Migrationsverkets orimliga handläggningstider jag tänker på.
Dessutom saknas idag möjlighet att tvångsutvisa någon till talibanernas Afghanistan. Inget land har erkänt talibanstyret i Afghanistan sedan de tog makten för över två år sedan.
Ska då dessa ungdomar lämna sina arbeten och bostäder och tvingas ut på gatan? Är det då konstigt att många av dessa skötsamma killar tvingas till kriminalitet för att överleva?
Vart tog politikernas fagra löften om öppna hjärtan och ett land utan murar vägen?
Är det detta Sverige vi vill ha? Jag skäms över att vara svensk idag.
Anki Hansen
