Personal på kirurgkliniken: ”Hur mycket energi ska vi behöva lägga på att bara bli hörda?”
Under januari 2023 publicerades insändare och artiklar om situationen på Växjö lasaretts två kirurgavdelningar. Cirka fem månader har passerat sedan dess men vi har inte sett någon skillnad. Det har nu varit tyst från kirurgkliniken ett tag. Kanske för att vi uppmanades till tystnadskultur genom att ledningen internt skrev att vi skapat en felaktig bild av vården och att att det är bättre att föra dialog internt. Eller kanske för att vi helt enkelt gav upp.
Fem månader med hög arbetsbelastning, för högt patientantal och tystnad från ledningen när personalen efterfrågar hjälp och åtgärder. Uppsägningarna fortsätter till följd av hög arbetsbelastning och oron för hur det här ska sluta är stor. Personalen på dessa avdelningar är fantastiska, men hur mycket ska vi orka? Vi har väntat på förändring i fem månader, men våra förutsättningar för att göra ett bra arbete bara försämras. I våras gick vi ut i media som ett desperat rop på hjälp och nu känns det som det är dags igen, men hur mycket energi ska vi behöva lägga på att bara bli hörda?
”Vad är bortförklaringen den här gången?”
Det är brist på såväl undersköterskor som sjuksköterskor som vill arbeta på sjukhuset relaterat till arbetsmiljö och lön. Varför värdesätts då inte personalen som finns? I artiklarna som skrevs tidigare i år beskrev chefer det som ”mycket oroande att personalen inte trivs och inte orkar vara kvar”. Det sas dessutom att ledningen arbetade med flera olika lösningar för att se till att arbetsmiljön blir bättre för personalen, dessa lösningar har vi fem månader senare varken hört eller sett. Det skrevs också att antalet vårdplatser inte räcker till det stora antal kirurgpatienter som finns, vad sker om ännu fler väljer att säga upp sig för dom inte orkar mer? Vad ska behöva ske för att region Kronoberg ska börja utföra åtgärder och omprioriterar sin budget? Vi på sjukhuset gör allt i vår makt för att saker ska förändras, men inget vi gör spelar någon roll.
Att jobba på sjukhus är fantastiskt roligt och kirurgen är otroligt intressant och med bättre arbetsmiljö och lön hade garanterat personal valt att stanna och antalet vårdplatser kunnat höjas. Vi jobbar på sjukhus för att vi vill och för det skulle kunna vara så bra, men vi orkar inte allt.
Utöver detta har en lag som bestämmer hur personalen måste lägga sitt schema klubbats igenom. Från oktober måste vi ha elva timmar mellan varje pass, en god tanke i teorin men utan åtgärder och förändringar känns detta bara som ett ytterligare slag i ansiktet. Vi blir tvingade till kortare ledighet under de få dagarna ledigt vi har och patientkontakten kommer försämras.
Om inga förändringar sker eller om vi inte får riktlinjer på hur vi ska kunna möjliggöra detta kommer ännu fler uppsägningar komma. Personalen efterfrågar hur det ska lösas men inga svar kommer. Vi förväntas själva lösa situationer, precis som vi ska göra när vi dag efter dag ska ta emot fler patienter än vi har personal till. Vi personal vill så mycket och vill hjälpa patienterna på alla sätt som går men utan rätt förutsättningar blir såväl patienter som personal lidande.
I våras skyllde ledningen på influensasäsong som förvärrade vårdplatsläget, men under fem månader har det här fortsatt. Antalet dagar vi har haft det antalet patienter vi är bemannade för kan nästan räknas på en hand. Det är inte influensasäsong så vad är bortförklaringen den här gången?
Personal på kirurgkliniken
