Snälla, håll ut – vi är i detta tillsammans

En tidig vardagsmorgon i november är trafiken inte lika intensiv som vanligt. Bussarna är halvfulla. Någon buss är till och med nästan tom. Jag vill tro att människor jobbar mer hemifrån igen.

Vid ett litet bageri hänger en skylt på dörren. Texten lyder: Max tre personer är välkomna in samtidigt. Jag kikar in och och gläds åt att se att restriktionerna efterföljs.

Utanför Malmös största biblioteket står några människor i en gles kö. En vakt kontrollerar att antalet människor där inne hålls nere. Biblioteket är bevisligen inte en mötesplats längre. Vi uppmanas i stället att snabbt göra våra ärenden för att sedan gå ut.

På yogastudion där jag tränar ställde man om tidigt i våras och erbjöd alternativ träning online. På ett träningspass i veckan valde betydligt fler att träna online än på plats i studion där endast ett fåtal deltog.

I kvarteret där jag bor ser jag att flera affärer har dörrarna vidöppna. Om man nu måste göra fysiska ärenden känns det ändå tryggare med luftiga lokaler.

På min innergård ser jag ett sällskap som äter middag. De håller avstånd. Yngre och äldre sitter tillsammans. Det går! Trots att det är november kan vi umgås, men på andra sätt.

På en skogspromenad hälsar människor glatt på varandra. De flesta gör också sitt yttersta för att hålla avstånd till varandra. Känslan av att vi är i detta tillsammans stannar kvar i luften.

Jag vet. De allmänna skärpta råden följs inte alltid. Min arbetsplats lärde sig till exempel den hårda vägen. Först efter ett lokalt coronautbrott infördes tydliga regler och åtgärder.

Men nu har vi inget val. Vi måste alla hålla ut. Hålla ut för våra nära, för undersköterskan på akutmottagningen och alla andra inom vården, för våra medmänniskor och inte minst för alla ensamma som kämpar extra hårt nu.

Höstfärgerna var extra färgstarka i år. Sen kom novembermörkret och smittspridningen ökade på nytt. Men kom igen nu! Vi är i detta tillsammans och nu håller vi ut! TILLSAMMANS!

Catharina Johansson