Var finns humanismen i dagens Sverige?
Jag har hela tiden anfört, ett mycket väl känt faktum för min umgängeskrets, att immigrationen per definition inte är problemet, oaktat varifrån den kommer, senast praktiskt exemplifierat utifrån Ukrainasituationen.
Låt mig som ett aktuellt exempel utgå från den pakistanska familjen i Kosta som Smålandsposten skrev om i slutet av maj.
Vad är problemet? Är det för att det tydligen är en väl socialt etablerad familj i Kosta som gör det möjligt för ett antal byråkrater på Migrationsverket utan alltför avancerad arbetsinsats känna framgång inför sitt ytterst dubiösa verksamhetsprioriterande med faktiskt verkställande. Med andra ord: De är lätta att hantera. Eller?
Finns ingen humanism längre i konungariket Sverige, borde inte i så fall nåd gå före rätt, oaktat om rätten uttalas i en strikt byråkratisk kontext utan ett uns av humanism, framförallt ingen eftertanke.
Tillåt mig angiva följande verksamhetsförslag till ledning samt ALLA myndighetsanställda: Koncentrera er på att utvisa alla de ”busar” som svensk domstol beslutat att utvisa! Nedlåt er inte att förstöra hederliga människors ambition att bidraga till det svenska samhället, då skulle ni utöver att göra en vällovlig samhällelig handling, bidra konstruktivt till Sveriges framtid.
Att populistiska partier oaktat om de i Sveriges Riksdag är representerade eller ej samt att extrema sammanslutningar oaktat sida uttrycker detta inflytande är skrämmande, att det tillåts ske i dagens Sverige är minst sagt bedrövligt. Detta är demokratins pris, vilket jag accepterar!
Att svenska myndigheter, i detta fall Migrationsverket, återigen uppträder med en rigiditet samt byråkratiarrogans kan medelst regleringsbrev lätt förändras, bara den politiska viljan härom förefinnes.
Tyvärr har Sverige tydligen blivit så kontaminerat att ingen intellektuell eftertanke finner framgång. Jag vet att lämna råd till byråkrater är helt meningslöst, men vill dock till ansvariga inom myndigheten anföra följande ”visdomsord”: Gör om och gör rätt och låt nåd gå före rätt i ert arbete. I detta konkreta fall också för samhällets bästa enär dessa aktuella personer faktiskt inte är tärande utan ytterst Närande. ”Busarna” som av mig ovan anförts uppfyller inte samma kriterier.
Christer B. Fransson, SocialModerat
